cariad

Innan dagens skolstart plockade jag ur Elisabets ryggsäck, och fick upp en fin tavla med grön bakgrund och en kattfamilj i filt. Den ville jag sätta upp på köksväggen, och Elisabet gick med på det.

-Vad fin den är! kommenterade jag.

-Ja, den är fin.

Hennes svar fick mig att reagera lite, man får ju inte säga att saker är fina, men så kom det en fortsättning:

-Den glänser. Då är den fin. Det är glitter på den. Det är glittret som glänser.

-Jaha! Är det en kattfamilj?

-Ja! Det är mamma katt och pappa katt och de två små kattungarna som goooosar! Gosigosigos!

-Vad heter katterna?

Elisabet gick fram till tavlan och pekade.

-Den är gul, den får heta Gulis, den är svart, den får heta Svartis.

-Heter inte mamma och pappa katt någonting?

-Nej. De heter bara mamma katt och pappa katt. De måste inte heta någonting.

-Har du och Linda gjort den tillsammans?

-Ja.

-Var det du som bestämde att den skulle vara grön?

Fundering.

-Det var hon som doppade penseln och då blev det så.

-Linda?

-Ja.

-Man kan låtsas att det är gräs, och att katterna står i gräset.

-Nej, förklarade Elisabet vänligt och gick närmare tavlan igen. Titta! Två katter sitter ner! (visade en nigande gest med kroppen) och två står upp! (ny gest med rak rygg)

-Ja just det, så är det ju!

Granskande blick på mig.

-Undrar du varför det är stjärnor på? ville hon veta.

-Ja?

-Det var de som ville att det skulle vara något mer där och då satte vi dit stjärnor.

-De? Ville katterna det?

Fundersam tystnad. Sedan kom det fram att det var fröknarna som ville det. Och katternas ögon ville hon förklara:

-Det syntes inte med svart bakgrund (svart filtpenna på svart filt) så vi satte dit plastögon men det såg konstigt ut så vi satte dit de grå (grå "ögonvitor" som man kunde göra en svart pupill på).

 

Det här är det längsta samtal jag haft med min dotter sedan... jag vet inte när. Väldigt lång tid. Just nu var det extra välkommet, efter en period då jag knappt fått prata med henne alls. Jag ska vara tyst, ska gå därifrån, sticka, lämna henne ifred, sluta fråga, sluta säga, absolut inte försöka leka, sluta vara arg (vilket jag inte är, men det räcker med att jag vänligt ber henne att göra något så hävdar hon att jag är arg). Tanken jag försöker hålla fast vid är att det är vi föräldrar som är den där fasta punkten, den som man får vara otrevlig mot, den som alltid finns där i alla fall. Kanske behöver hon få vara snäsig mot någon, och då ligger mamma närmast till hands. Men som sagt, jag behövde dagens magi. Älskade ungen min.