Om lösenord och livet

Ni kanske har märkt att jag har tagit bort lösenordskravet nu.
Senaste åren har bitvis varit lite kämpiga på olika plan, Sista terminen på omvårdnadsprogrammet, med ett tempo och en nivå så låg att jag led varenda timme i klassrummet. Hela barnspecialistutbildningen (utom första "smekmånaden" på hösten då allt fortfarande kändes okej) med trams och påtvingade grupparbeten och ett hemskt klassrumsklimat. Heltidsjobb direkt på det hela sommaren förutom två veckors semester då jag var så trött att jag inte visste vad jag hette. Oron hela sommaren över Elisabets skolbyte, och så inskolning med taxistrul på det. Just då var jag inte riktigt i form för personliga påhopp, därav lösenordsinföranet.
Det har snurrat rätt ordentligt på jobbfronten sedan dess. Jag har hunnit både börja och sluta två helt olika jobb. Barnintensiven hade varit ett roligt jobb, men jag passade inte in i arbetsgruppen (och om det kan jag skriva spaltmeter men det får räcka med detta), och så hann jag vara två månader på ett boende för ungdomar med funktionsnedsättning som var otroligt tråkigt med ett horribelt schema. Nu är jag tillbaka på barnsjukhuset, visserligen bara som timvikarie men det känns ändå som att turbulensen lagt sig litegrand. Jag är där jag trivs, jag sjunger på jobbet och tycker om att gå dit. Maken har jobb fram till sommaren åtminstone, barnen trivs i skolan, det är vardag och det är lugnt och alla mår bra. Då tar jag förhoppningsvis inte lika illa vid mig över otrevliga kommentarer, så då kan jag ta bort lösenordet.

Vikarierande taxichaffis...

I fredags berättade eftermiddagschauffören att han skulle vara ledig denna vecka, en kollega skulle ta över körningarna. I måndags gick det bra, lite senare ankomst men så kan det vara ibland.
Men igår blev det strul.
Mellan kvart och tio i fem ringde chauffören och sa att han skulle vara där om två-tre minuter. Jag klädde mig, gick ut och väntade. Ingen taxi. Nå, han kanske inte hittade, även om han varit där igår. Det började regna. Jag väntade. När jag suttit där ute och frusit i tio minuter så ringde jag själv. Chauffören blev förfärad! Han hade glömt att lämna av Elisabet och tagit ett annat barn först! Bad tusen gånger om ursäkt!
Ingen fara, sa jag, bara så att jag vet.
När de väl kom efter ytterligare en stund så var han halvt förkrossad. Han hade ringt till två föräldrar samtidigt, och barnen i bilen hade varit högljudda och han hade blivit förvirrad och missat Elisabet. Så kan det vara, sa jag. Vi ses imorgon, men ring en förälder i taget då, det är nog bäst.
 
Det här skulle ha kunnat vara en traumatisk händelse för rätt många autistiska barn. För det första är det inte den vanliga chauffören, för det andra tar de en annan väg hem. Det finns barn som blir oroliga om det så bara faller löv på vägen, för då känner de inte igen sig. Vad gjorde Elisabet? Hon hoppade och studsade när hon klev ur taxin, och förkunnade glatt att "De brukade vilja ta mig först, men nu tog de ett annat barn först!"
 
Och jag har vett och perspektiv nog att vara oändligt tacksam för att hon är så flexibel!
 

Inte riktigt där ännu

Påskdagen präglades av gråväder och innemys, fram till kvällskvisten då både jag och barnen behövde luftas. Vi lekte ganska länge på en lekplats i närheten av mina föräldrar. Runt halv åtta ville Elisabet gå hem. Då var hon kissnödig.
Roland ville inte gå hem. Maken var i Göteborg, så jag provade ringa storkusinen Jonas för att se om han kunde komma och möta Elisabet eller vara med Roland en stund. Han hade dock blivit upptagen, så jag tänkte att jag provar. Kunde Roland stanna kvar där en liten stund? Lova att inte gå någonstans, mamma kommer snart tillbaka? Han har hittills varit tämligen opålitlig när det gäller att vänta på angiven plats, men någon gång kanske hans bedyrande jaadå kommer vara sant.
Elisabet brukar inte vara helt nöjd med att göra saker utan lillebror, som till exempel att gå hem, men den här gången tog kissnödigheten över och hon gick med mig så långt så att hon såg mormors och morfars hus.
-Kan du gå dit själv?
Lite motvillig var hon, men larvade iväg mot huset i lite vindlande krokar. Blev arg när jag vände mig om.
-Titta inte!
Det gjorde jag ändå, precis innan jag svängde av så att jag inte såg henne längre. Då stod hon kvar, men fortfarande med huset inom synhåll och nu var jag närmare Roland än henne så jag gick vidare. Och då var det han som kom travande mot mig, inte alls där jag lämnat honom och bett honom vänta utan lyckligtvis på den gångstig som jag valde att ta på väg mot lekplatsen. Det fanns flera alternativa vägar. Det hade varit läskigt att vara ensam, sa han med olycklig blick, och det måste man ta på allvar. Hand i hand gick vi tillbaka, och möttes av Elisabet.
Inte hade hon gått hem inte.
 
Lite, lite friare blir det ändå. Jag kunde faktiskt överväga och tillochmed prova att låta henne gå hem själv. Det är inget dåligt steg, även om det inte nådde ända fram.
 

Rocka sockor

Idag har varit internationella rock-the-sock-dagen. En flicka någonstans i världen vars storasyster har downs syndrom har uppmanat oss att bära färgglada eller olikfärgade sockor för att bejaka allas rätt att vara olika. Detta har fått en otrolig spridning, och även Näraskolan har deltagit.
Mitt bidrag till detta har, förutom att under någon timme bära en lila och en giraffmönstrad socka, varit att besöka Elisabets gamla klass. Jag tog med nybakade havrekakor, två olika, en glutenfri, en äggfri, alla laktosfria, för att bejaka allas olikheter. Frågade dem om de visste varför jag bjöd på dem. "För att du fick choklad av oss förra veckan?" gissade en pojke. Nej, det var inte därför, den chokladen fick jag för att jag kom dit och berättade om mitt jobb som barnundersköterska och om alla andra yrkesgrupper som finns på Akademiska Sjukhuset.
Jag sade att jag ville bjuda dem på något, för att de har rockat sockor i två hela år.
Vad? undrade de.
Jo. Under två år har de funnits där för Elisabet. Accepterat henne. Försökt leka med henne. Bjudit henne på kalas, kommit på hennes kalas, kommit hem och lekt hos henne. Aldrig varit elaka, aldrig retat henne, aldrig försökt ta hennes gosedjur som hon tidvis släpat på dygnet runt. Jo, en pojke har retats, sa de, men han går inte kvar, och han har haft enorma problem själv.
Mitt besök ledde till frågor. Har Elisabet någon sjukdom? Nej, det har hon verkligen inte, hon har bara ett helt annat sätt att tänka. Jag förklarade varför hon bytte skola, och det gick suckar av avund när jag berättade hur hon har det. "Får man gå där även om man inte har det där som hon har?" ville någon veta. Egen iPad, egen arbetsstation, lugn och ro, pannkakor... Det lät riktigt bra!
Det ledde också till berättelser. En flicka som kom ny till klassen en bit in i sexårs berättade att i hennes gamla skola hade det gått en autistisk pojke som också bytt skola. Han blev väldigt retad av de andra barnen. Jag underströk igen att det var därför jag ville tacka dem, för att inte Elisabet hade behövt utstå något sådant. Att det var alldeles för vanligt att annorlunda barn blev illa behandlade, och att det var det som rocka sockorna handlar om. Det är inte bara ett roligt jippo, det handlar om något verkligt. Det handlar om något som de har gjort i två års tid, dagligen.
 
Det var riktigt stolta barn som jag önskade trevlig helg idag. De undrar om inte Elisabet kan komma och hälsa på dem någon dag. Eller om de kan få komma till henne. De som har varit hemma hos henne berättade gärna det. Och kan jag inte komma tillbaka till dem snart?
Det lovade jag att göra. Utan kakor, men ändå. De här barnen är det något extra med.

Födelsedag

I år är första gången som Elisabet överhuvudtaget bryr sig om att hon fyller år. Hon har pratat om det i flera veckor, tittat i kalendern, och berättat i skolan. Önskat sig presenter, planerat kalas. Talat om för Roland att han faktiskt inte får vara arg på henne, för hon fyller år! Hon fick med sig kex att bjuda på i skolan, och farmor kom på besök. Det har varit en mycket fin födelsedag!
 
För två år sedan fick hon ett stall med hästar, som hon knappt har rört. Det har bara stått där och sett sorgligt ut. För ingenting är väl sorgligare än leksaker som inte blir lekta med? Jag har föreslagit att det kan få stå hemma hos extrafamiljen, med tanke att hon kanske skulle leka med det mer om någon annan också gjorde det, men då blev hon alldeles ifrån sig. Inte heller får jag lov att leka med det. Men häromdagen började hon plocka med det, och ställde alla djur så fint utanför!
 
Imorgon blir det alltså kalas. Något hon inte heller varit intresserad av tidigare, det är jag som har fixat och donat och planerat. Nu har hon själv bestämt att alla flickor i hennes enhet ska bjudas, vilket som mest kan betyda fyra barn inklusive henne. Ganska lagom. Det ska vara ett lek-kalas, vi ska bjuda på muffins och kex och de ska få med en godispåse hem. Jag har ju haft mina åsikter om godis på kalas, men om Elisabet vill ha det så, så ska det absolut få bli så!
 
Maken är lärare, och berättar för sina elever om sina barn, att Elisabet är annorlunda. "Tänkte ni inte lämna bort henne?" kan en del i mellanstadieåldern fråga. Han skrattar lite och säger "Nej, aldrig."
För så är det ju. Vår underbara lilla stora flicka! Inte en enda sekund har jag önskat att hon vore annorlunda. Jag har önskat att hon ska sluta bitas - vilket jag tror att hon har gjort, det var länge sedan nu - och att hon ska bli torr, något som hon är till 99%. Men aldrig önskat henne annorlunda. Hon är ju så harmonisk och lycklig, gosig och intelligent och charmig och omtänksam, vad skulle jag önska annorlunda?
 
Alldeles nyss tassade hon upp ur sängen och kom ut till oss.
-Jag är inte åtta år längre!
 
Nej, gumman. Nu är du nio!

"Har du sett...?"

Elisabet frågar ganska ofta om jag har sett det ena eller det andra. Har jag sett ett barn som har dött? Ja, tyvärr, åtminstone strax innan döden. Har jag sett en vuxen som har tappat en tand? Jodå.
-Har du sett ett barn som har klippt sig själv?
-Ja, det har jag.
Och det har inte varit någon vacker syn.
Sekunden efter kikade Elisabets glada huvud fram - med nyklippt lugg.
Hon tycker inte om att klippa luggen alls, och den här gången har jag låtit den vara eftersom hon har uttryckt en vilja om att låta den växa sig lång. Och lång hade den blivit, så lång att den inte hängde i ögonen längre utan bredvid. Men ändå störande verkade det som, för nu hade hon tagit saken i egna händer.
-Vad fin du blev! uttryckte jag beundrande.
För det blev hon faktiskt! Något ojämnt, men absolut inte värre än jag lyckas åstadkomma när hon vrider sig och inte vill bli klippt.
Roland har också klippt sig själv vid något tillfälle, och jag har beundrat även hans nya frisyr även om den var lite okonventionell.
 
Det hör till att barn klipper sig själva - och jag är glad att jag har två som gör det!

Sjuk

Imorse vaknade Elisabet tio minuter innan klockan ringde. Hon fick på sig kläder och kröp ner igen, precis som vi brukar göra, men kunde nu dra sig en stund extra. Ändå var hon väldigt, väldigt trött när vi skulle iväg. La sig ner på hallgolvet, försökte halvhjärtat dra på sig overallen. Jag kände på henne, aningens varm men inte anmärkningsvärt. Frågade om hon ville vara hemma, men det ville hon INTE! Hon var INTE sjuk!
Mycket tveksamt släppte jag iväg henne i taxin, och ringde skolan direkt och bad dem hålla ett öga på henne, och sa att eftersom jag är ledig kan jag komma och hämta henne på kort varsel.
Det behövdes. Efter bara några timmar orkade hon inte mer. Storgrät, hävdade att hon inte alls var sjuk, ville inte missa skolan, ville inte följa med hem!
Sedan låg hon alldeles stilla i soffan resten av dagen. Sov och var vaken om vartannat, väldigt stilla.
 
Jag sa till pedagogerna som försökte trösta henne när jag kom:
-Det här är väl det bästa betyg ni kan få! Ett barn som gråter för att hon missar skolan!

Drömbarn

-Tänk om vi var en dröm! filosoferade Elisabet allvarligt ikväll.
-Ja, tänk, vad det skulle vara hemskt! Om jag vaknade och så hade jag inga barn!
-Men det är vi inte.
-Nej, gudskelov inte!
 
Men mina barn är drömbarn på andra sätt.
På grund av våra arbetstider har vi behövt anlita barnvakt vissa morgnar. Imorse kom en vilt främmande farbror och väckte barnen, hjälpte dem att komma iordning och följde dem till taxi och skola. Det gick hur bra som helst.
Jag är så tacksam över friheten det innebär för vår del. Vi kan faktiskt anlita barnvakt!
Hur många autistiska barn klarar av det hursomhelst? Utan andra förberedelser än att "Imorgon kommer en farbror som heter Lars och väcker dig." Och för all del, alla neurotypiska barn är nog inte heller helt bekväma med det.
Det kostar mycket pengar, men det kan det faktiskt vara värt.

Att växa

Större delen av det här jullovet har jag dragits med en seg influensa och lämnat maken med största delen av ansvaret för barnen. Förutom den rent grundläggande omvårdnaden, så har det handlat om att försöka hitta på något att göra med dem så att de inte tjafsar för mycket. Badhuset, bio, stan... Några lekträffar för Roland har vi lyckats få till, och igår var det en välsignad dag på fritids innan ännu en röd dag och en studiedag.
I söndags fick maken en dag för sig själv, då jag kände mig någorlunda okej. Dock inte bra nog för att gå ut, så när ungarna började bli vilda på varandra bestämde jag mig för att våga släppa ut dem själva. Pratade noga med Roland, som nickade så allvarligt. Jodå, han skulle se efter Elisabet. De skulle hålla sig i närheten. Inte gå över vägen.
-Jag ska försöka hålla oss levande, sa han högtidligt.
-Ja tack! svarade jag och släppte ut dem med hjärtat i halsgropen. Det värsta som skulle kunna hända är att de blev överkörda, eller kidnappade. Det sistnämnda händer ju inte så hemskt ofta, men vägen utanför oss är ganska hårt trafikerad och 30-skylten räcks det lång näsa åt.
Jag svepte in mig och tittade ut genom fönstret, och ner från balkongen för att se om de var inom synhåll. Efter en stund såg jag Roland ute på gården, och därefter också Elisabet som gick in genom porten.
-Jag går bort till lekparken, förkunnade Roland och jag nickade lättad och gick ner för att hämta upp Elisabet som stod kvar nere i trapphuset. Hennes egen initiativförmåga sträckte sig inte till att ta sig upp fem trappor, så om inte jag hade kommit ner, så hade hon förmodligen stått och väntat på Roland hur länge som helst där nere. Hon ville inte alls följa med mig upp, ville ju inte vara "ensam", ville gå efter till lekparken dit Roland sa att han hade gått, men där sa jag nej. Inte ensam. Särskilt som han kanske inte alls gått dit, utan ändrat sig på vägen. Vilket han hade gjort, han hade lekt med några ispölar istället, sa han när han kom hem efter högst en kvart.
 
En stund senare ville Roland baka något. Jag kollade vad vi hade och kände efter vad energin räckte till. Chokladbollar! Men vi hade ingen kokos.
Då slog mig det uppenbara - Roland är sju år. Det är faktiskt ganska mycket. Och han hade varit ute och lekt själv en stund tidigare.
-Du kan gå och köpa kokos ensam, föreslog jag.
-Ensam?!
-Ja, du är ju sju år nu.
Han funderade.
-Men då måste jag gå över vägen.
-Ja, men du vet ju hur man gör? Tittar noga åt båda hållen och väntar om det kommer en bil. Och så tar vi på dig reflexvästen så att du syns ordentligt. Du kan fråga en vuxen om hjälp att hitta kokos i affären.
Så travade han iväg, min pojke som plötsligt blev så stor, så stor. Mammas mage var full med fjärilar, men hans hälsningsfras lugnade mig:
-Hallå! Jag är levande!
 
En mamma till en av Elisabets skolkamrater och jag har varit vänner i några år nu, tack vare den här bloggen. Ända sedan i somras har vi pratat om att vi ska hälsa på dem i deras nya hus, men det här har varit en jobbig höst så det har inte blivit av. Inte heller nu med min influensa - men i växandets anda frågade jag om hon tordes ha Elisabet själv hos sig en stund. De är inga främlingar för varandra, de pratar ibland när mamman lämnar eller hämtar sin dotter på skolan, och vi har hälsat på dem i deras gamla hus. Jodå, det hade hon inga problem med!
Elisabet ville inte alls.
Så är det med henne, ganska ofta. "Nej" är första svaret, nästan vad det än gäller. "Vill du smaka min glass? Nej! *glufs*" Men vi frågade henne inte, sa bara att "på tisdag ska du hälsa på din skolkamrat." Upprepade det någon gång, och då mottog hon det lite mer stilla, och när maken idag lämnade av henne studsade hon av glädje och undersökte frimodigt sin omgivning. Efter ett par timmar tyckte hon att det var dags att gå hem, och fick då bilskjuts. Även om det inte handlade om någon större interaktion mellan barnen, så har ändå Elisabet varit hemma hos en skolkamrat och lekt utan sina föräldrar idag! Det är stort!
Den här influensan har ändå fört något gott med sig!
 
2014 har varit ett fantastiskt år för Elisabets del. Att börja nya skolan har varit ett enormt lyft. Roland finner sig också väl tillrätta i skolan, och maken har haft jobb större delen av året. Det är bara jag som måste landa lite, och den här långdragna influensan är med största sannolikhet en följd av hur nedsatt jag varit av det ena och andra skälet under året. Men nu vilar jag mig frisk och ska ta nya tag.
Gottnytt på er!
 
 
 

Adventsmorgnar

Den här tiden på året tycker jag om, jag som inte känner någon julstress.
Kvart i sju ringer klockan. Då är maken redan iväg, men vi andra myser i sängen med en hög adventskalendrar, varsin i julkortsstorlek, en Bamse-kalender och två olika Lego-kalendrar som båda är Rolands. Det kan bli så när man fyller år i december. Vi gissar vad det är bakom alla luckor, till tända ljus.
Tio över sju går Elisabet och jag ner till taxin medan Roland kan mysa ända till åtta framför morgon-TV med julkalendern och Ylvania och den sorgliga lågbudgetfiguren Bon som ger ruskiga Lillstrumpa och Syster Yster-vibbar. När Roland är avlämnad går jag oftast hem och tar det lugnt innan jag tar itu med dagens göromål, vilket antingen är att jobba eller försöka hålla lägenheten i schack. Jag har mest kvälls- och helgpass på nuvarande schema.
Idag är jag ledig och sitter med den fina träljusstaken och dess sju tända ljus, har tvättat fyra maskiner (båda barnen kissade i sängen under natten) och unnar mig en lugn stund med te och lussekatt innan jag förhoppningsvis får ork till ett röjningsryck.
På onsdag kommer Märta på middag hit, Elisabets resurs från förskolan. Det är verkligen värdefullt att ha kontakt med människor som har varit så nära henne. Min barndomskamrats ord ekar igen: "Man fäster sig lite extra vid de här barnen."

Kärlek och kaniner

Redan för flera år sedan sa min väninna Martina att det var så spännande att prata med Elisabet, för man visste aldrig vad hon skulle säga. Det stämmer. Dagens höjdardialog:
 
Elisabet till pappa:
-Jag älskar dig!
-Jag älskar dig också!
-Men bara om du inte hatar kaniner.
-Vad?!
-De är ju så söta!

En bra dag med Roland

Den här bloggen handlar ju mest om mig och Elisabet, men jag vill gärna berätta om en fin dag med Roland, och mina tankar kring föräldraskap i allmänhet.
När barnen var små, så reagerade jag på det som stod i så många tidningar och sades på så många ställen, att "alla föräldrar känner sig otillräckliga, alla blir arga, alla alla alla" och så vidare. Jag kände inte igen mig i det, inte alls. Jag tyckte själv att jag var en supermamma, med ett hav av tålamod. Löste de flesta situationer med avledning och fiffighet.
Så är det inte riktigt nu. På pappret gör jag i mitt tycke en hel del rätt, men trots all tid och förberedelse och lugn så står man där med en sjuåring som ska trilskas exakt när det är dags att gå till skolan. Något som kliar, byxben som inte är neddragna, fingervantar som korvat sig, av med kläder, kasta bort i ett hörn, sparka, trampa. En mamma som till slut ryter, fast hon vet att man inte ska, att inget blir bättre av det, men inget blir hellre ett dugg bättre av att försöka ta det lugnt och avleda och lirka, det har hon också provat tusen gånger.
I flera veckor har något av barnen, kanske båda, hostat mycket på nätterna, sådär så att det skräller i lungorna. Nästan inget på dagen så jag kan inte avgöra vem av dem det är. Men i förrgår när jag hämtade Roland var han både hostig och lät lite täppt. Igår morse efter att ha lämnat Elisabet, och svept filten om Roland framför Fåret Shaun, så tyckte jag att han såg lite blank ut på ögonen. Han kändes inte varm, men han verkade lite mer stilla än vanligt. Hade jag haft jobb att gå iväg till så hade jag nog skickat honom till skolan, men nu var jag ledig och tänkte till ett par varv. Satte mig in i hur det känns att vara lite småhängig. Egentligen frisk nog att gå till jobbet, men jösses så skönt det skulle vara att få stanna hemma i soffan!
-Vill du vara hemma idag? undrade jag.
Det ville han. Inte så som en frisk unge skulle reagerat, med stora ögon och ivrigt nickande, utan ett stilla konsaterande att jo, det vore skönt.
Å, vad vi myste, Roland och jag! Satt tätt intill varandra i soffan, först framför barnkanalen, sedan gjorde vi ett avbrott för att gå igenom den läsläxa som jag visste att de skulle få, så lite mer film och matteläxa på det. På eftermiddagen lekte vi kurragömma och en lång stund med Lego, och först vid läggdags började han studsa som en frisk unge och tyckte själv att jo, imorgon kunde han gå till skolan igen. En vilodag var nog precis vad han behövde för att det inte skulle utvecklas en ordentlig förkylning av det.
När vi läst en lång godnattsaga och jag startat Fem Myror på cd-spelaren, så kom han uttassande till oss efter en stund.
-Kan du vara med mig en liten stund? Det är så mysigt att vara med dig!
 
Då tänkte jag på ett blogginlägg jag läste för något år sedan, om föräldrar som suckar över att inte få en stund för sig själva när de upplever att de har gjort mycket med sitt barn en dag. "Vi har ju gjort det och det och det, räcker inte det?" Visst är det skönt att få en stund för sig själv, men om man säger något sådant till ett barn - om jag hade sagt till Roland att "men jag har ju varit med dig hela dagen!" - så talar jag om för honom att det var en uppoffring för mig, att jag inte alls hade haft lika mysigt som han. "Varför räcker det inte med att vi har gjort det här och det här och det här? Varför nöjer h*n sig inte med det?" Jo, just för att det har varit så bra! Parallellen till tiden då jag och maken bodde på varsin ort - helgen kunde ha varit hur bra som helst, men jag ville ändå inte att han skulle åka hem. Roland hade haft en väldigt mysig dag med sin mamma, och ville inte att myset skulle ta slut.
Så jag klättrade upp i våningsängen och lade mig bredvid honom tills skivan var slut. Då sa jag:
-Nu måste jag gå och äta lite kvällsmat. Jag startar en ny skiva, okej?
Det tyckte han var bra.
 
Idag har varit en vanlig dag. Tjafs vid påklädning på morgonen, lite trams vid hämtning, lite bråk med Elisabet. En vanlig frisk dag. Men de här dagarna av att bara vara tillsammans, vara nära, det är de man minns. Det får mig att tänka - VAB, vård av barn, måste det nödvändigtvis vara vård av sjukt barn? Det kanske kan vara en vinst för samhället i längden om man vårdar ett bara-nästan-sjukt barn och tar en dag ledigt för att bara sitta stilla och mysa i soffan.

Bra saker!

Elisabet bubblar ur sig vad som hänt i skolan, så fort hon kliver ur taxin på eftermiddagarna. Efter middagen stannar hon ofta kvar i köket och pratar länge med mig (om än i små sekvenser) om allt mellan himmel och jord, allt från matstrupen till matematik till engelska till husdjuren till färger på läroböckerna till vidisar till bebisar till antal ögon till filmer till musik till utflykter... Hon blommar, den ljuvliga flickan!
 
Morgonrutinerna hemma, de morgnar jag är ledig, är harmoniska. Klockan ringer tio i sju, då säger jag åt Elisabet att gå upp och klä på sig, så kan hon krypa ner i min säng en stund till medan jag borstar tänderna på henne och gör iordning ryggsäcken, där jag stoppar i frukost av något slag.Tio över sju klär hon på sig och jag följer med ner till taxin som ofta väntar utanför dörren. Går upp igen och väcker Roland fem i halv åtta om han inte redan vaknat. Så sitter han med frukosten framför morgon-TV, och vi tar sparkcykel eller tandemcykel till skolan strax efter åtta. Ingen stress, sällan tjafs.
 
På läxfronten har det lagts in en hög växel på grund av Rolands läsläxor som är rejält mastiga för en förstaklass måste jag säga. Fyra sidor med mycket text ska läsas högt minst fyra gånger i veckan, och det är sannerligen ingen lätt text. Finns säkert någon modern pedagogik som stöjder det här, och barnen har ju övat bokstäver sedan förskolan, men det är långt ifrån sjuttiotalets läroböcker där man tog en språkfinurlighet i taget och övade på. Sje- ljud för sig, ng-ljud för sig och så vidare. Här är det full fart med en gång. Några exempel:
 
"Alla nickade. De såg ut som tomtedockor i ett skyltfönster vid jul."
"Hon höll fram handen och visade kulan. Det såg nästan ut som om den glödde i kvällsmörkret. Eller var det ljuset från en strålkastare som speglades i metallen?"
 
Nå, det är mycket läxor alltså. Varje gång Roland läser, så får Elisabet läsa en text ur den gamla läroboken "Sörgården". Det gör hon än så länge tillsammans med oss, men på sikt ska vi försöka få henne att läsa själv. Skrivandet klarar hon numera galant. Lite snett blir det, men vi behöver inte "spökskriva" åt henne, utan hon skrev till exempel sin önskelista helt själv genom att studera leksakskatalogen och skriva av. Efter diskussioner med skolan har vi nu fått en skrivläxa som passar henne precis, med meningar och luckor där ord ska fyllas i.
 
Senaste skolmötet var i torsdags. Det är en stor skillnad på att diskutera åtgärder och problem, och att berätta hur bra det går, hur mycket alla tycker om mitt barn, hur väl hon trivs. Hur vi ska höja ribban, snarare än hur vi överhuvudtaget ska få det att fungera.
 
Dessutom har jag fått nytt jobb. Mer om det senare, när allt har landat. Så allt känns bra nu!
 

Limbo

Lite oroligt just nu. Allt bra med barnen, Elisabet trivs fortfarande utmärkt, liksom Roland, allt går bra med taxi och så, men själv sade jag upp mig under inskolningen på nya jobbet och går nu som timvikarie på barnsjukhuset.
 
En väninna sa till mig att hon inspireras av vårt sätt att tänka och leva, att vi vågar prioritera på sätt som inte är helt självklara. Nu har jag valt att sluta på ett arbete som hade kunnat bli fast, en trygghet, men som gav mig stressymptom och fick mig att må illa på grund av den psykosociala arbetsmiljön. Istället blir det, åtminstone tills vidare, en osäker timanställning där jag inte vet från vecka till vecka, knappt ens från dag till dag, hur det kommer att bli, men där jag åtminstone känner mig glad när jag åker till arbetet för att jag trivs när jag väl är där. Kanske blir det också slitigt i längden, men jag är inte den som tar ut sorger i förskott!
 
Idag är idag, och idag är allt bra. Men jag är inte så fokuserad på skrivandet just nu.
 
 

Lite mer frihet...

En härlig dag hemma hos goda vänner från föräldragruppen. Barnen lekte ute och inne omväxlande. Ett stycke bakom tomten finns en liten lekplats med gungdjur inne i en dunge. Där ville Elisabet hålla till.
Jag gick ut med jämna mellanrum och ropade för att se om hon var där.
Hon svarade ordentligt varje gång.
Dubbel seger. Hon svarade, jag vågade släppa henne.
Hoppet flämtar till. Kanske är dagen inte så hemskt långt borta, då vi kan låta henne leka ute utan någon vuxen.
Jag hoppas innerligt det, för Roland börjar bli så stor att han kan det. Snart sju år, gudbevars! Förra helgen hade han en klasskamrat på besök. De ville gå ut, och mammorna vågade sig på att låta dem göra det om de lovade att hålla sig inom synhåll från balkongen. Då ville Elisabet också gå ut och jag lät henne. Fungerade utmärkt, jag kunde ropa till dem och de lyssnade. Att hon sedan satte i sig hinkvis med halvruttna äpplen och plommon fick vi ta. Hon har plåtmage och tålde det också.

Morgontur

Maken har skött morgonruljangsen större delen av terminen, men imorse skulle han iväg på jobb så då blev det min sak. Naturligtvis glömde jag att skicka med Elisabets gymnastikkläder, det kom jag på när jag hade lämnat Tore. Morgonen var solig men kall, frosten låg kvar, och jag ville inget hellre än att krypa ner i ett varmt bad. Försökte tänka att "de kanske har gymnastik direkt på morgonen, då spelar det ingen roll om jag åker dit med kläderna, då är det ändå för sent".
Samvetet lät sig dock inte luras av så lama argument. Klockan var bara halv nio, och jag var rätt säker på att de inte hade gymnastik direkt utan började med någon sorts samling. Så jag bylsade på mig och åkte iväg.
Elisabet och hennes klasskamrat stod i hallen. De är två som delar klassrum, hon och en kille som har mycket energi och drar med sig Elisabet på ett bra sätt. Han är lite som en motor för henne. Båda barnen stod i kapprummet med ytterkläder, på väg ut. Klasskamraten viftade med ett brev, som de hade hittat i klassrummet, med instruktioner om att de skulle gå ut, vilken riktning de skulle gå, och att de skulle ta ett foto av något. Ett brev med ett uppdrag!
Elisabet tog emot gymnastikkläderna men tittade sedan misslynt på mig.
-När ska du gå härifrån?!
Här ska inte komma några mammor och störa!
 
Gymnastik var inte något jag tyckte om. En glömd gymnastikpåse skulle varit en fröjd för mig. Men Elisabet tycker om det, tycker om hinderbana och att hoppa och studsa. Det är dessutom bra för hennes koordination och att hon får röra lite på sig. Och i ärlighetens namn var det troligen ännu skönare att sjunka ner i badkaret när jag kom hem igen efter en halvtimme! Både jag och samvetet blev rena.
 

Habiliteringspaus

I fredags hade jag och maken möte med habiliteringens rara psykolog. Handlingsplanen vi haft för Elisabet är två år gammal, dags att uppdatera den.
 
"Enligt lag har ni rätt till en handlingsplan."
 
Konstigt nog har jag inte tänkt på det som vår rättighet. Det har ärligt talat mest känts som att vi har formulerat mål för någon annans skull. För att det ska stå på ett papper. Rent objektivt förstår jag ju att de här målen kan ha fyllt något syfte, för folk som har jobbat med Elisabet kanske, men inte för oss. Allt som har skrivits är ju saker som vi skulle jobbat på i vilket fall som helst. Att hon ska bli torr, att hon ska svara på frågor och så vidare.
Vad skulle vi ha för mål nu? Tja. Att se till att hon inte springer över vägen kunde väl vara ett bra mål.
 
Men då fick vi veta något annat - att om vi vill, så kan vi avsluta eller göra paus i habiliteringskontakten. Om vi inte tycker att behovet finns längre. Och det tycker vi faktiskt inte, inte nu när vi har en resursskola full av kompetent personal som är utbildad i att jobba med just sådana här barn. I "vanliga" skolan har det varit bra att ha habiliteringen med på ett hörn, och bra för skolpersonalen att kunna diskutera med, men nu tror jag faktiskt att vi kan ta en paus. Så, nu - eller snart - är Elisabet utskriven från habiliteringen, åtminstone för tillfället. Om behovet uppstår senare, så kan vi återuppta kontakten.
 
Känns lite märkligt, men jag tror inte skillnaden blir så stor.

Allt lugnt

Det finns helt enkelt inte så mycket att skriva just nu, av helt och hållet positiva skäl. Elisabet har gått på sitt nya fritids hela veckan, i måndags sprang hon in till fritidslokalen som ligger bara någon dörr bort ifrån klassrummet. Vi har ändrat tiderna för henne, så att taxin hämtar henne kvart över sju och lämnar av henne ungefär tjugo i fem. Långa dagar, men vi måste vara förberedda ifall vikariepoolen ringer in maken med kort varsel. Företaget som fixar med skolskjutsen vill ha samma tider varje dag. Det blir långa dagar för henne, men miljön är ju så lugn att jag inte alls tycker att hon verkar trött när hon kommer hem. Hittills har taxin varit i tid varje morgon, tillochmed stått och väntat på oss trots att vi varit tidiga ibland, och eftermiddagschauffören ringer två-tre minuter innan han lämnar av Elisabet så vi behöver inte stå ute i regnet och vänta.
Roland har börjat få läxor, men Elisabet har inga, så jag ska ta upp det med nya skolan. Om man kan konstruera någon enklare läxa som har att göra med vad de håller på med för tillfället. Som jag nog skrivit tidigare - dels för att läxorna var en otroligt mysig del av kvällen, men även för att jag skulle hålla med Roland om att det är rätt orättvist att han har läxor och inte hon. Och läxorna måste ju komma från skolan, det funkar inte om jag skulle ta fram något och säga att det är en läxa.
 
I fredags besökte jag Elisabets gamla klass och hade en musiklektion med dem. Vi provade göra olika ljud med kroppen, och de fick testa några olika sorters mungigor, och så sjöng vi lite. Jag tänkte på den här frasen som jag har filosoferat över tidigare: "Jag sörjer det barn jag aldrig fick", och tänkte tvärtom - här sitter jag i en oformlig cirkel mitt bland andraklassare, några lutade emot mig, några lite småstolta över att de minsann känner mig, uttrycker glädje över att jag är där, beundran inför mina talanger... Här sitter jag, och istället för att sörja över att mitt eget barn inte längre är en del av den här gruppen, så gläds jag åt att jag får vara det för en stund. Jag sörjer inte barnet jag inte fick, jag gläds åt de här tjugo ungarna som jag inte själv fick men ändå får glädjas åt!

Färgglad

-Heter det färgglad?
-Ja, det gör det.
Fundering.
-Det finns inte färgledsen. Eller färgsur.

Lösenordsskyddad blogg

Så, välkomna ni som sagt att ni vill fortsätta följa och lämnat era mejladresser så att jag kunnat ge er lösenord.
 
Det är ju inga hemligheter jag skriver, och bara en enda person som har skrivit något otrevligt. Men ni förstår säkert - när man lämnar ut sig själv, i den uppriktiga tron att det hjälper andra, så blir minsta lilla beska kommentar ganska hård. Jag vill inte lägga energi på människor som inte vill mig väl.
 
Just nu är jag mitt uppe i en lång inskolning till mitt nya jobb på barnintensiven på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, ett jobb som förhoppningsvis blir fast om vi trivs med varandra. Det och att 75% av familjen, inklusive jag, dragit på förkylningar gör att jag inte känner mig så spirituell vid tangentbordet, men jag återkommer.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0