För sju år sedan...

... frågade Elisabets förskolepedagog om de fick bli stödfamilj åt henne när hon gick vidare till sexårsverksamhet. "Jag tycker så mycket om henne, jag vill inte släppa henne!"
På dagen sju år sedan hände det, och jag minns hur jag nästan började gråta. Kan man få höra något finare om sitt barn? 
Allt gick som på räls. Kommunen var förundrade och tacksamma över att vi redan hade en familj i bakfickan när vi sökte om stödet, annars är det inte det lättaste att hitta! 
Det som är lite underligt i den här situationen är att jag fortfarande inte har varit och hälsat på dem, jag har ingen aning om hur det ser ut. Maken var där och hälsade på tillsammans med både Elisabet och Roland innan vi började "låna ut" henne, men jag jobbade väldigt mycket den perioden och vi kunde aldrig hitta en tid som passade oss alla. Jag litade förstås både på pedagogen och på makens omdöme och det gör faktiskt inget att jag inte vet allt om Elisabets liv. Det här är hennes zon, hon är alltid glad när hon ska dit och alltid glad när hon kommer därifrån så jag utgår ifrån att hon har det bra.
Den här helgen är hon där fredag till söndag, och jag tänker på allt jag har skrivit under åren om stödinsatser. Många tror att deras barn inte skulle klara av att vara hos en ny familj, och det är en bedömning som varje förälder måste göra. Jag hade nog också tvekat att lämna bort det käraste jag har till främlingar. Förmodligen hade jag inte ens tänkt tanken på att söka stöd om vi inte fått frågan, för just då kändes det inte som att behovet fanns för vår del - men den viktigaste frågan handlade om Elisabets behov. Kunde det vara bra för henne att lära känna en annan familj, och få lite miljöombyte? Tveklöst! 
Många känner skuld inför att söka hjälp. Som om de vore sämre föräldrar för att de inte orkar med sitt barn. Så är det naturligtvis inte, men ibland mår alla bättre av ett kort avbrott. Det märker jag på jobbet. Barn som tycks otröstliga, föräldrar som är så trötta att de inte vet vare sig ut eller in, barn och föräldrar trissar upp varandra i en spiral som bara slutar i ännu fler tårar. Då hjälper det ofta att vi kliver in, pratar en stund, kanske tar ett varv i korridoren med barnvagnen i fem-tio minuter. Ett avbrott, en stund att andas, att tänka på något helt annat, att rensa energierna i rummet. Under en period kände jag verkligen så, när allt var som värst med både det ena och det andra. Jag var så innerligt trött på att bli biten, på kisstvätt, på mantran, på att försöka hålla mig lugn vid utbrott. En gång tänkte jag: "Om de ringer nu och säger att de måste ställa in helgens vistelse, så vet jag inte vad jag gör!" Ett dygns paus, så var jag redo att orka en månad till, och jag fick chansen att sakna henne. 
Gudskelov var det en ganska kort period som jag kände att stödfamiljen var till för min egen hälsas skull. När Elisabet fick börja i resursskolan, så vände allting till det bättre. Nu är dessa helger till för hennes skull, och för Rolands. Han börjar bli stor han också, går i femman, och tycker om att vara ensam hemma. Igår höll både jag och maken oss borta i några timmar för att ge honom lite utrymme. 
För vår del har vi inga som helst krav på att Elisabet ska göra en massa saker under dessa helger. Hon är nöjd med att bara få vara, och det är vi noga med att säga. Annars är det tydligen vanligt att föräldrarna blir lite sura på sina stödfamiljer om de inte har aktivetat barnet tillräckligt. Det är en sak om trötta föräldrar får tillbaka ett hyper-rastlöst barn som inte fått utlopp för sin energi, men där har vi verkligen inte Elisabet. Jag har aldrig sett henne rastlös.
Sju år, det är över halva hennes liv som hon har varit en del av en annan familj. Tretton år har hon hunnit bli, vår fina flicka. Högstadiet väntar. Om de tankarna ska jag skriva ett eget inlägg snart. En ny fas i livet väntar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0