Arg

Jag har köpt en mönsterbandgrind, som jag har klurat på hur tusan den fungerar. Det går inte särskilt bra, vilket i sig gör mig ganska arg men nu hade jag ändå hittat en metod som var tillfälligt acceptabel.
-Jag vill ha kalla blåbär! sade Roland.
Jag var mitt uppe i det här mönstret:
och behövde räkna de röda trådarna ganska noga.
-Om en liten, liten stund, svarade jag, med avsikt att släppa väven när jag nått pilspetsen. När man väver band med grind så sitter man liksom fast i varpen med ett spänne, med andra änden fast förankrad någonstans, så det är inte bara att släppa hur som helst.
En minut senare, medan jag hade full koncentration på just den där sista spetsen, så märkte jag hur varpen plötsligt gav vika.
-Nej!!! röt jag till när jag upptäckte vad som hänt.
Elisabet hade klippt av varpen.
Inte hela, men tillräckligt mycket för att förstöra hela det här bandet.
 
Jag blev så arg att jag inte ens kunde skrika åt henne, vad nu det hade gjort för nytta.
-Gå in i sovrummet, sa jag så lugnt att bara det måste ha varit ganska otäckt.
Elisabet började gråta, men gick in.
Efter en alltför kort stund kom hon ut igen och ville att jag skulle säga förlåt.
-Jag är fortfarande arg på dig. Jag vill inte vara med dig nu.
Förtvivlan! Å vad hon grät där inne i sovrummet.
Maken gick in till henne och pratade försiktigt. Förklarade att mamma blev både arg och ledsen, och man fick inte förstöra saker. Särskilt inte saker som mamma skapar.
 
Så här arg har jag inte varit på henne i hela hennes liv. Så arg att jag blev alldeles stilla inombords, en otäck stillhet. På ett sätt är det inte så farligt Det var bara ett testband, i garn och färger jag egentligen inte gillar. Men det vet ju inte hon, och det är inte det som är det viktiga.
Jag vill att mina barn ska växa upp i ett hem där det skapas. Maken sitter och målar små miniatyrfigurer till olika spel, och jag håller på med allsköns hantverk. Jag vill kunna göra det med dem i närheten, och de får hjälpa till om de vill. I allt det här ingår att lära sig respektera hantverk. Att förstöra någons skapande... På ett sätt är det som att slå någons barn, med den skillanden att hantverket i sig inte lider av det. För hantverk, det är tid, kärlek, tanke, energi och möda.
Hon måste lära sig. Bara måste lära sig att inte förstöra sådant.
 
Efter ytterligare en liten stund kom hon ut till mig. Kramade mig.
-Nu har jag gråtit färdigt. Förlåt att jag klippte sönder din väv. Jag ska aldrig mer göra det. Säg förlåt!
Det var inte läge att diskutera det här med att säga förlåt eller ej. Jag tyckte inte att jag hade så mycket att säga förlåt för.
-Förlåt, sade jag och kramade henne tillbaka.
Sedan var allt frid och fröjd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0