Jag hade tänkt skriva ett långt inlägg ikväll. Men ögonen är fortfarande svullna, jag började gråta klockan åtta imorse och även om jag slutade med den värsta forsen ett par timmar senare efter ett långt telefonsamtal med en väninna, så har det småläckt under dagen.
Kanske orkar jag ändå. Jag har ju suttit mitt i natten och gråtit och skrivit förr, ni som har hängt med länge har läst om både glädje och sorg, Jag har redan lämnat ut mitt hjärta, naket och försvarslöst, så jag kan lika gärna fortsätta med det.
Dagens möte med skola och habilitering skulle alltså vara en uppföljning av den där skrikregistreringen. Men i botten av specialpedagogens papper stack det fram ett ark med en friskolas logga. En friskola för barn med autism.
Redan där började jag gråta.
Det stämmer att jag tidigare har frågat efter vad det finns för alternativ till den specialskola som vi blivit föreslagna, men jag var inte beredd att prata om det idag. I så fall hade jag velat ha min man med mig som moraliskt stöd. Så ni förstår säkert min reaktion. Vi skulle prata om att Elisabet skriker högt i protest på lektionerna, och där ligger ett papper om en annan skola. Alltså, hon är ett hopplöst fall, hon kan inte gå kvar.
Så sades det naturligtvis inte, men det lyssnade ju inte känslorna på.
Mötet blev alltså väldigt jobbigt.
Dessutom kom det fram flera saker som spädde på mina tårar, och nu börjar jag gråta igen, när jag skriver. Mina kinder är alldeles ömma vid det här laget.
Föräldrar till Elisabets klasskamrater har börjat höra av sig till skolan och är bekymrade över hennes beteende, att hon både stör och skrämmer de andra barnen. Det är naturligtvis helt oacceptabelt, att hon gör alltså, det skulle jag också tycka som förälder.
Men det som får mitt hjärta att värka mest, är att Rolands kompisar inte riktigt vill vara med honom när hon finns i närheten. För hon är opålitlig, kan få utbrott och tillochmed hota barnen. I höstas har Elisabet fått vara inne på Rolands fritids när vi har behövt lämna barnen tidigt, för att hon känner de pedagogerna. Jag var tveksam till det arrangemanget först, just för att Roland behövde få sin egen frizon, men det var det bästa som kunde åstadkommas just då. Nu funkar det inte längre.
Så jag gick hem och fortsatte gråta.
Vad är det då jag är så ledsen över?
För min egen skull. Bara för min. Så pass mycket självinsikt har jag. Trots att Elisabet skuttar till skolan och alltid är glad när jag hämtar henne, så har hon en hel del problem med den röriga struktur som lätt blir i skolan med många vikarier, julpysseldag, omkastande av lektioner och allt som kan hända. Hon har hittat strategier för att hantera detta, men tyvärr innebär en del av dessa strategier att hon pratar ganska högt och mycket och stör genomgångarna. Blir hon uppmanad att försöka vara lite tystare, så skriker hon högt. Så för hennes del, rent undervisningsmässigt sett, så kanske det är bäst med en lite lugnare miljö, med pedagoger som verkligen har tid för henne och har en ordentlig utbildning i just hennes sort.
Men för min skull är jag ledsen.
Jag har lagt mycket energi på att skapa en relation till barnen i klassen, och föräldrarna också. Jag har erbjudit mig att vara ständig klassförälder för att jag tycker att det är roligt att hitta på presenter till pedagogerna. Varje kalasinbjudan gör mig glad, och jag håller som bäst på att planera Elisabets åttaårskalas.
Vad händer med allt det, om hon byter skola? Vem kommer att bjuda henne på danspartyn och kalas? Kommer barnen fortsätta att glatt ropa "Hej Elisabet!" när de ser henne i pulkabacken, eller kommer de att glömma henne? Samtidigt - vem kommer att vilja fortsätta bjuda henne på kalas om de är rädda för henne?
Mammahjärtat blöder.
Tankarna snurrar. Om hon nu ska byta skola till hösten, vilket både jag och maken är inne på nu, vad händer då med hennes fritids? Kan hon ha kvar det på Näraskolan för att ändå få fortsätta ha kontakt med sina vänner, och fortsätta få vistas i en så kallat normal miljö en stund varje dag? Är hon bäst hjälpt av det, eller blir det bara stressigt och upphackat för henne att byta miljö sådär? Logistiken vill jag inte ens börja tänka på, för vi kommer att behöva hjälp med den om inte öppettiderna är väldigt generösa, om vi nu får plats på den specialskola som ligger närmast. Om det nu blir så. För tänk om Elisabet faktiskt har lyssnat på mig? Vi hade någon sorts samtal idag, så mycket samtal som det går att ha med henne, ovanligt sammanhängande ändå. Hon frågade vad jag tänkte på, och jag svarade att jag tänkte på henne, hur vi skulle få henne att skrika och prata så högt. Hon frågade varför jag var ledsen, varpå jag svarade att jag är ledsen för att de andra barnen blir så ledsna när hon skriker. Det var essensen i samtalet, med många upprepningar och sidospår. Hon lovade att inte skrika mer, det lovar hon dagligen, men tänk om just den här gången nådde hennes innersta? Om hon förstår allvaret?
Vi har ju haft många tankar på skolform innan, som ni vet. Vi har velat prova vanlig skola, till varje pris. Har inte velat höra talas om att göra studiebesök på specialskolor. Och vi är ändå glada över att vi har givit detta en ärlig chans, för om vi nu byter, så blir det vårt val. Ingen annan talar om för oss vad vi borde göra, vi behöver inte känna någon bitterhet över att inte ha fått stöd i det vi har trott varit det bästa för Elisabet. Och jag håller fast vid att det här nog VAR det bästa för henne, så här långt i alla fall.
Jag gråter också för den värme och de möjligheter som finns kring Elisabet. Alla vill hennes bästa. Alla! Och det finns skolor som är specialiserade just för henne, inte bara en utan flera som vi har att välja på (även om vissa kanske är svårare att komma in på av olika skäl). Det finns personal, personer, som inget hellre vill än att hjälpa de här små som tänker annorlunda. Är inte det helt underbart så säg! Min lilla flicka, finast i hela min värld, kommer på ett eller annat sätt att få de möjligheter som hon behöver för att kunna växa och utvecklas. Så småningom. När vi gått igenom hela den här processen med samtal och utvecklingsbedöming och allt det där som jag av ren lathet gärna hade sluppit. Jag gråter för att jag blir så ledsen över att sitta på de där mötena, där det ska pratas om allt som Elisabet inte kan, eller har svårt för, behöver öva på och allt som påminner oss om att hon är funktionshindrad. Hemma är hon ju inte det, hon är vår knepiga unge som i mångt och mycket är lättare att hantera än vad Roland är. Vårt liv fungerar jättebra. Utanför skolan.
Och jag gråter för hur underbara mina ungar är. Jag hämtade dem lite tidigare idag, vilket var tur eftersom Roland var jätteledsen ute på skolgården efter att en kompis hade retat honom. Jag fick lov att trösta, och sedan gick vi alla tre till affären och köpte fika. Väl hemma hade Roland trollerishow för mig, och vi lekte en lång stund med hobbitlegot och sakerna från playmobiljulkalendern som han fick i födelsedagspresent i december. Vid läggdags ville han öppna min lattjolajbanlåda (det vill säga, min stora låda som är full med blockflöjter), och jag föreslog att jag kunde spela för honom istället för godnattsaga. Det ville han gärna, och vi spelade tillsammans i säkert en halvtimme.
Jag har ett riktigt bra liv. En man som älskar mig och som tar ett stort ansvar för barnen. Jag går den utbildning jag vill (även om den inte är tillnärmelsevis lika bra som jag tänkt mig, så lär jag mig ändå mycket och får möjlighet att arbeta med det jag vill när jag är klar). En stabil och kärleksfull familj. En riktigt hyvens systerson som för Roland väger upp att Elisabet har en fantastisk stödfamilj. Jag har vänner och bekanta som ger mig virtuellt stöd när jag ber om det, och många som ber för oss och tänker på oss. Det är inte så att Elisabet plötsligt har blivit svårt sjuk, eller att något har gått fel, eller att någon varit elak. Det är helt enkelt så att det är dags att ta ett nytt steg i familjens utveckling. Visst gör det ont när knoppar brister, heter det. För så känns det. Både jag och maken tror att allt kommer bli till det bästa. Men exakt just nu brister den där knoppen. Kikar försiktigt ut ur sitt skyddande, bekväma, trygga hölje och ryser till lite vid den kalla luften därutanför.