Vittnessjälv

Jag har fått flera fina kommentarer av vänner, hur bra jag tänker kring det här med skolbytet, och med det mesta som rör Elisabet.
Vittnessjälv, har jag lärt mig att det kallas. Det är en bra beskrivning på en mycket användbar funktion - som är oerhört mycket svårare att lära sig än det låter. Det innebär att mentalt ta ett steg bakåt och överblicka hela situationen, och se min egen roll på ett mer neutralt sätt. Ibland ser jag min egen roll i ett enormt sammanhang, rent universellt, och då känns allting plötsligt mycket enklare, om jag kan tro att min lilla del i världen ändå är betydelsefull samtidigt som den inte är det, om ni förstår. Mina fel och brister är försvinnande små, medan mina förtjänster och goda handlingar sätter spår.
Att tänka såhär kommer numera naturligt för mig, efter många års mental träning. Men det kräver ibland kraft som jag inte har för stunden. För det går inte alltid att se sitt liv och sin dag utifrån, då är man ingen närvarande människa. Möten som jag har gråtit mig igenom, dem har jag inte kunnat se utifrån förrän jag har kommit därifrån och andats djupt en stund, eller fått prata av mig med någon vän. Eller när jag är trött eller ledsen på ett personligt plan, eller känner mig fångad eller kränkt, då har jag svårt att ta mig ur en situation och se den utifrån.
 
Just nu är jag trött. Faktiskt ganska ordentligt trött på min underbara dotter. Vad jag än säger, vad jag än gör möts av något eller flera av följande:
-Skrik inte! Aaaa, du vill bita mig! Ljug inte! Sluta ljuga! Sluta! Aj!
Och så biter hon mig, eller försöker bita mig. Så gott som dagligen.
Jag ska sluta andas på henne, sluta lukta på henne, sluta bita henne, sluta sjunga, sluta prata, sluta ljuga, sluta säga, sluta skrika, sluta sluta sluta. Vi har haft sådana här perioder förut, då hon nästan har tjatat hål i huvudet på mig, och vi har alltid lyckats komma ur dem, måste jag påminna mig själv om. Jag vill kliva bakåt och se det, se att det här bara är en fas, men det är inte lätt.
Låt mig vila från det här barnet! tänker jag och räknar dagarna till nästa avlastning. För just nu är ordet helt korrekt. Avlastning. Ta av den här lasten från mig, om så bara ett par dagar! Jag vill till Italien, jag vill kunna ha sådana där härliga stunder med Roland som vi hade imorse, där vi satt i sängen och fantiserade om hur det skulle vara om han var en fisk, eller kunde flyga, eller om jag var barn och han var vuxen. Sådana viktiga diskussioner som förstörs när storasyster kommer in och ylar åt oss att vara tysta och sluta ljuga.
 
Vittnessjälvet orkar känna tacksamhet när hela bilden syns. Innerlig tacksamhet över att stödfamiljen sattes in innan vi hade ett uppenbart behov av det. Tacksamhet över att syskonen ändå har många fina stunder tillsammans då de leker jättebra. Tacksamhet över att jag överhuvudtaget har barn, och har just detta mysteriska barn, jag vill ju inte byta ut henne, jag vill bara... få... avlastning. Få lov att längta efter henne. Vittnessjälvet ser på detta och förhindrar allt dåligt samvete. Det är okej att vara både trött och less.
 
Imorgon börjar jag praktikperiod två på utbildningen, då jag ska vara på barnonkologen. Och jag kan nästan lova att jag kommer hem därifrån med en ny svällande tacksamhet i bröstet, över att ha två friska ungar.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0