cariad

Allt började bra. Roland vaknade självmant runt kvart över sju, och det var inte så svårt att väcka Elisabet heller. Torr säng, hurra, och på det hela taget lugnt. Klockan nio skulle Elisabet vara på habiliteringen för en ny utvecklingsbedömning. Allt var uträknat - först lämna Roland, sedan cykla till habiliteringen med Elisabet för kanske en timmes möte, hon skulle hinna tillbaka lagom till lunch, och när vi åkte skulle jag ringa en väninna som skulle komma hem till mig för en lugn handarbetsförmiddag. Precis vad jag behövde.

Lyckades undvika att bli biten, tack vare snabba reflexer, och fick på bägge ungarna kläderna i god tid. För säkerhets skull dubbelkollade jag tiden.

Tio.

Tio!

Jag var så bergsäker på att det var nio, något annat hade inte funnits med i min planering sedan flera veckor tillbaka. Nu föll plötsligt allt. Elisabet skulle inte hinna tillbaka till lunchen, min väninna skulle med nöd och näppe hinna hem till mig innan det var dags för henne att hämta sina egna barn. Jag svor åt mig själv och min oförmåga att hålla koll på tider. Det stod så ordentligt på planeringskalendern på kylskåpet. Varför tittade jag inte?

Jag funderade också över om psykologen hunnit bli frisk. Torsdagens möte blev nämligen inställt, Men då ringde de redan vid åtta på morgonen och meddelade det. Skulle jag för säkerhets skull ringa och kolla? Men nej, eftersom de ringde sist, så skulle de väl göra det idag också.

Nå, inget att göra. Jag tänkte att jag lämnar Roland, och cyklar ändå ner till habiliteringen, och ber receptionisten att kolla om hon kan meddela psykologen att vi redan är här, om det nu är så att hennes morgon inte var inbokad på något annat eller om hon blev klar tidigare.

Vi brukar inte anmäla oss i receptionen när vi har bokade tider, utan bara sätta oss i väntrummet. Men det är ombyggnationer och grejer, och en tydlig skylt informerade om att även besökare till habiliteringen skulle anmäla sig på ett helt annat ställe än vi brukar gå till. Så då gjorde vi ju det, jag skulle ändå fråga om det där med tidigareläggning.

Receptionisten kliade sig i huvudet. Neej, den psykologen skulle inte vara här alls idag. Klockan tio? Nej, ni har inget inbokat. Inga tider alls. Jo, en, den nionde mars, med någon som jag inte alls vet vem det är. Nionde mars? En söndag? Vi som hade tider inbokade både nu på onsdag och en måndag i mars. Var psykologen långtidssjukskriven? Hade maken missuppfattat, så att alla tider vi bokat in ströks?

Jaha. Jo, men visst. Då blev det ju plötsligt ingen stress alls! För säkerhets skull bad jag henne göra en notering om att den tid som jag trodde att vi hade på onsdag, den avbokade vi trots att den inte stod uppskriven, för den skulle innebära ett avbrott i min praktik med lite jobbiga följder i form av att ta igen det på dagar då jag inte alls hinner med det. Så det kändes riktigt bra, jag messade min väninna att hon kunde komma tidigare istället för senare, och cyklade tillbaka med en glad Elisabet.

Väninnan kom strax före tio, och tio över tio ringde psykologen och undrade var vi var.

Men vad i h-e!

 

Så¨här är det - närvarokravet på utbildningen jag går är 100%,helst mer. Vi ska göra 128h praktik på fyra veckor, inte en sekund mindre för då måste vi ta igen den på andra dagar. Det motsvarar ca 80%, fyra dagar i veckan, och en dag i veckan har vi på oss att göra några ganska stora inlämningsuppgifter - som vi inte kan börja med den första veckan eftersom vi måste ha samlat på oss material att skriva om. Utvecklingsbedömning på mina lediga dagar innebär att jag inte kan skriva då, eftersom jag behöver få en hel dag i lugn och ro och helst börja tidigt på morgonen med att skriva. Utvecklingsbedömning på praktikdagar innebär förkortade dagar, som jag måste ta igen på mina lediga dagar, om jag inte vill göra extra långa arbetspass men efter åtta timmar på ett nytt ställe är man faktiskt lite slut i huvudet och kroppen och kan inte ta in så mycket mer. På grund av sjukdom och kommunikationsmiss så har alltså två av fyra tillfällen inte blivit av, som måste tas igen nu.

Nu är jag inte helt rättvis. Maken kan absolut ta ledigt från jobbet och följa med Elisabet. Och det kanske inte behövs fyra tillfällen, det beror helt på hur samarbetsvillig Elisabet är. Och kanske ser mina handledare mellan fingrarna om jag skriver upp full tid trots att jag måste gå lite tidigare. Och jag är säker på att jag hinner göra de där uppgifterna ändå, om inte, så är jag säker på att jag kan få lite uppskov med dem med tanke på att jag har skött mig exemplariskt med sådant tidigare.

Men min kropp lyssnar just nu inte på resonemang, stressymptomen skriker, jag är yr i huvudet och skakig. Det här blev en sak för mycket. Och barnen ska hämtas om en timme. Och maken har föräldramöte till klockan sent.

Vill bara krypa ihop under filten och gråta nu. Men istället ska jag ta en bit mörk choklad och andas djupt och köra på. Hålla siktet inställt på klockan nio, då båda barnen ska ligga i sängen och jag ska titta på nya säsongen av Dragon´s Den. Dagens morot.