cariad

Den här helgen är en riktig kalashelg. Igår hade en klasskamrat badparty, och i skrivande stund tar jag en liten paus ifrån förberedelserna till Elisabets hantverkskalas, som kommer att delas upp i två "sittningar" - en klockan tolv, en klockan två. Detta för att några av gästerna har ridning vid fyra, och man har ju hört hur dyrt det är med ridning så jag tyckte inte att barnen skulle behöva välja (båda ville gärna komma på kalaset).

 

I lokalen med den varma bassängen, där Elisabet gick på babysim för snart åtta år sedan, fanns en sittgrupp för medföljande föräldrar som inte badade. Där blev det naturligt att berätta om att Elisabet inte ska fortsätta gå i klassen. Det behövdes förklaringar, och jag berättade då att föräldrar hade hört av sig till skolan och påpekat att Elisabet var ett störningsmoment.

Detta möttes av bestörtning.

Aldrig hade dessa föräldrar hört ett ljud om att Elisabet skulle störa! Andra barn, däremot. Men inte Elisabet. De tyckte att det var jättetråkigt. Kanske kommer det att bli bättre nu, när de får en ny lärare efter sportlovet? Personkemi kan göra under. De sa också att de verkligen ville att vi skulle fortsätta hålla kontakten på något sätt, så jag känner mer och mer att åtminstone under första året kan det vara värt att undersöka om Elisabet kan ha kvar sitt fritids på Näraskolan.

Onekligen blir det spekulationer. Vem har sagt något?

Det vet ju inte jag, och det är egentligen inte viktigt, sade jag. De föräldrar som har reagerat, har förhoppningsvis gjort det för att de är uppriktigt bekymrade, och velat lyfta ett problem. Så måste jag ju tro. Intrycket jag har fått av klassläraren har också varit att situationen är jobbig. Störande. Förstår ni? I två veckors tid har jag gått och trott att "alla" tycker att min unge är skitjobbig.

Kanske är det bara en enda som tycker det? Eller, en enda som kommenterat till sina föräldrar, som sedan slagit larm? Det finns engagerade föräldrar som tar krafttag i allt möjligt. Till exempel lär det ha varit så att en förälder i våra barns klass inte tyckte att man skulle få ha med sig den eller den sortens fika på utflykterna, vilket fick till följd att våra barn fick sitta och titta på när parallellklassen fikade. Detta enligt ett av barnen.

 

Nu känner vi ändå att det blir rätt att söka till en annan skola, för att få större möjlighet att ta tillvara Elisabets särskilda intelligens och förmågor. Jag är ändå inte särskilt förtjust i orden bedömning och prestera, som har haglat över oss sedan Elisabet började ettan. "Det finns inte underlag för att bedöma henne", hur många gånger jag har hört det vet jag inte. Ordet har en så stark klang. Precis som avlastning, som jag pratat om tidigare. En belastning. En dom. Dömd. Bedömd. Ord är mäktiga för någon som mig.

 

Jag vill inte att någon ska bedöma min unge. Ingen av mina ungar. Jag tycker inte om det här skolsystemet. Men jag tycker om Elisabets klass, och många som finns i hennes närhet på annat sätt.

 

Nu ska jag släppa det här, bakvändsglädjas åt att det finns flera som tycker att det är jättetråkigt att Elisabet ska sluta, och gå och handla ingredienser till muffins. En sista tanke bara, som rörde mig in till hjärteroten. Gårdagens födelsedagsbarns mamma sa:

 

"Vi har verkligen uppskattat att Elisabet går i vår dotters klass. På det sättet har både de och vi fått lära oss mycket, som vi inte skulle ha gjort annars. Det är inte alla förunnat!"