"Undrar du vad jag tänker?"
På sportlovet gick barnen några dagar på fritids, och då fick Elisabet hjälp att sy några katter. De har legat på fönsterbrädet i köket sedan dess, men igår satte jag dem i en gruppkram i en tom DVD-hylla.
Elisabet såg dem där imorse och spände sina otroliga ögon i mig.
-Undrar du vad jag tänker?
Ja, mitt älskade barn. Om du bara visste hur mycket jag undrar vad du tänker! Men jag sa:
-Ja, det gör jag!
-Katterna kramas.
-Ja, det är väl mysigt?
-Nej, det ska de inte göra. De ska vara såhär!
Så fnittrade hon lite.
-Kattmamman ligger ner!
Den blå katten heter Gråtis, den gula Suris. Jag ska fråga henne vad de andra två heter, jag minns inte riktigt.
Antibiotikakuren är nu över, och blev långtifrån den tio dagar långa mardröm som jag var rädd för efter de där första två doserna. Jag köpte en ask nötcreme också, och för varje gång har hon fått välja - nougat eller nötcreme? Då har hon fått lite av makten i sin hand i alla fall, och det som fanns i mitten av skeden var lockande nog att ta hela.
Själv är jag bra sugen på att själv bara hälla i mig det där sista i Kåvepeninflaskan, då jag börjar misstänka att jag också drar på något elände.(Det ska jag naturligtvis inte göra, eftersom jag vet hur antibiotika fungerar.) I onsdags kände jag mig helt frisk, igår kväll började jag hosta och få ont i halsen, och idag har jag ont i öronen. Imorgon åker vi ner till Västervik för drygt en veckas lov, och jag tror banne mig att min far får släppa av mig på akuten när han hämtat oss i Norrköping imorgon. Det här börjar bli jobbigt nu.
Kommentarer
Trackback
