cariad

Elisabet är Elisabet. Så är det, inget konstigt med det. Hon är vår unge, lite märklig, men i vår vardag märks det inte särskilt mycket. Min pappa säger också det, att den som inte läst denna blogg från början, eller har följt oss på annat sätt genom åren, och hoppar in nu i läsandet nog inte riktigt förstår. Vad är problemet? Vadå funktionshinder?

 

Idag hade vi första utvecklingssamtalet i ettan, eller, mer ett lära-känna-samtal med läraren, specialpedagogen, Elisabet och mig.

Och i en annan miljö blir det så tydligt, det som inte är något märkvärdigt hemma.

 

Ett frågeformulär skulle hon besvara, med fyra alternativ på frågor som trivs du i skolan, har du bra kompisar, är du själv en bra kompis, har du roligt på rasterna och sådant. Alternativen var mycket bra, ganska bra, ganska dåligt och mycket dåligt. Bara det, att ha fyra alternativ som inte är helt glasklara, är överkurs för en flicka som Elisabet.

Med gemensam ansträngning lyckades vi få ur henne några klara JA, att hon trivs i skolan, har kompisar och lite mer. Men sedan var det stopp.

-Det är för mycket! utbrast Elisabet där hon låg på golvet och vred sig.

 

För så var det. På golvet ålade hon omkring under den här intervjun, skrattade, sparkade, pratade lite på mysteriska emellanåt. Nog inte så många av hennes klasskamrater som gjorde så på deras samtal.

 

Jag ville pausa. Frågade om vi kunde prata om något annat en liten stund. För jag tycker att det är så viktigt att visa Elisabet att när hon uttrycker något, en så klar vilja, så måste hon få respons för det. Viktigare än att ett papper har rätt antal kryss. Och det var inte mycket mer att göra heller, Elisabet ville inte.

Sedan är ju skolan så målinriktad nu. Man måste få kvitton. Kunna bedöma. Det räcker inte med att alla vet att Elisabet både kan räkna och läsa. Hon måste visa det på ett mätbart sätt.

Vad händer annars, undrar jag men ville inte fråga när Elisabet var med.Tänker tränga undan de tankarna och försöka fokusera på att öva mer med henne, öva på att ta pennan och skriva själv, öva läsning, matematik...  Öva på det de vill kunna mäta. Öva så kravlöst vi bara kan. Det blir en utmaning.