cariad

Elisabet vill gärna ha bekräftelse, när vi ger henne val, på att någon annan har en åsikt som överensstämmer med hennes. Ofta i matsituationer. Om vi frågar ifall hon vill ha blodpudding, så blir oftast svaret: "Ville Roland det?" Frågar vi om hon vill ha en glass, säger hon: "Tycker du?"

Imorse, precis innan vi skulle gå till skolan då hon var fullt påklädd, insåg jag att hon inte hade tagit med sig något djur som hon brukar. I samma ögonblick som jag bestämde mig för att inte säga något, så ropade den omtänksamma fadern:

-Har du med dig något djur nu?

Elisabet hajade till lite, men jag tänkte att nej, nu är det faktiskt läge att prova! Hon blir betydligt friare när hon inte släpar på något. Så jag sa:

-Idag behöver du inte ha något djur.

-Jag hörde någon ropa! sa hon prövande.

-Ja, det var pappa.

-Ville han att jag skulle ha ett djur?

-Pappa tycker nog inte att det är viktigt, och jag tycker att du inte behöver det idag.

Då kom hon fram till mig, bet mig lite försiktigt i fingret men följde med utan djur.

När vi kom fram till skolan, så tyckte jag att det var bra att pedagogerna visste att hon inte hade något, så jag frågade Elisabet vid avklädningen där en av dem stod och välkomnade henne:

-Elisabet, har du med något djur idag?

-Näääää! konstaterade hon böljande.

 

Pedagogen berättade om gårdagens gymnastiktimme. Elisabet gör allt, hänger med på allt, följer instruktionerna precis. "Jag önskar jag hade haft en videokamera", sa hon. Och jag tänker på våra samtal med habiliteringen. Att de var så fokuserade på att försöka få henne vilja göra som andra. Att jag tänkte att det där kommer nog av sig självt. I det har jag haft rätt. Sådant vet man inte, men magkänslan sa att just det inte var några problem.

 

Med mig är det också bra. Väldigt väldigt trött och seg idag och ignorerar det snart akuta städbehovet här, mitt vilobehov är större. Jag jobbar egentligen lite för mycket, men är så fokuserad på att komma in på vidareutbildningen i höst att det får vara så. Försöker behålla några lediga dagar då och då, som idag.

Tanken på ny bok och mer skrivande har lagts rejält på is i brist på respons och till förmån för mina andra kreativa områden som har legat på sparlåga. Vävstolen har efter två år som klätterställning äntligen ställts iordning och jag väver nu en stramaljsjal i det underbara garn jag fick i julklapp, och jag broderar nästan varje ledig stund. Perfekt att ha med på jobbet och framför TV:n!