cariad

Ibland hörs kommentarer som att det sätts diagnoser så lätt nuförtiden, och att var och varannan unge har någon sorts diagnos. Riktigt var och varannan är det nu inte, men nog har antalet personer som blivit diagnosticerade med något som anses avvika från det normala ökat.

En av frågorna som ställs är om antalet personer som avviker faktiskt har ökat, eller om de helt enkelt inte betraktades på samma sätt förut. En annan bloggare skriver såhär:

Kan det inte vara så enkelt att de barn som nu får NPF-diagnoser tidigare helt enkelt for illa? Fick stryk, råkade ut för olyckor, drack sprit, hoppade av skolan, blev på smällen eller hamnade i fängelse?

Det är som om vi antar att det gick bra för alla för hundra år sedan, och att de moderna problem som dykt upp och som vi försöker lösa på olika sätt inte fanns. De kanske visst fanns - men inte syntes så väl i en tillvaro där majoriteten av befolkningen svalt, söp och hostade ihjäl sig i TBC...

Till viss del tror jag att detta stämmer. Men jag tror också att många av de som idag skulle fått diagnoser inte for illa, utan helt enkelt passade in i samhället så som det såg ut då. Eller lyckades ovanligt bra med något innovativt. Temple Grandin har sagt att om det inte hade varit för autister (eller, annorlunda tänkande kan man anta att hon menade), så skulle vi fortfarande ha bott i grottor. Eller, för all del, blev översittare såg till att andra for illa istället. Eller inte levde så länge att de upptäcktes som annorlunda.

 

Men - har antalet ökat?

Det går inte att mäta, men det går att spekulera i.

Utan någon som helst vetenskaplig förankring, så tror jag att det finns fler människor som på olika sätt är avvikande idag. Dels för att vi idag har resurser för att rädda barn som är så tidigt födda att de inte skule ha överlevt för hundra år sedan, eller kanske ens för tio år sedan, som inte har hunnit utvecklas på ett så kallat normalt sett. Och för att även fullgångna men skadade barn kan hjälpas till livet. Men, efter att ha sett Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen om alla kemikalier som finns i och omkring oss, så känns det som en naturlig - men onaturlig - följd att människans känsliga nervsystem skadas.

 

Ni vet vad jag anser. Att autismen i sig inte är en skada, utan mer av en personlighetstyp. Men allt det där andra. Överkänslighet. Hyper/hypoaktivitet. Aggressivitet. Sömnsvårigheter. Självskadebeteenden. Det ser jag som skador, eftersom det skadar individen och inskränker dess fysiska och själsliga frihet.

 

Draget till sin absoluta spets, så kanske det krävs många fler annorlunda tänkare för att få bukt med problemet med alla dessa kemikalier, som kanske till stor del orsakar annorlunda tänkare.