cariad

Den frågan ställde en annan bloggande autistmamma efter ett radioprogram om detta, som jag tyvärr inte lyckades lyssna på i efterhand. Svaren varierade. Flera hade gått ner i tid. Eller så försvann pengarna ner i det allmäna utgiftshålet.

Vi får numera ett halvt vårdbidrag för Elisabet, vilket innebär runt tre tusen kronor i månaden efter skatt. Vi har egentligen inga större utgifter, men inga större inkomster heller så den här extra slanten gör att vi kan åka till både Mumindalen och High Chaparral samma sommar, och kan kosta på oss utgifter som att reparera den där tandemcykeln som vi köpte för ett par år sedan, för vårdbidragpengar, som bakdäcket hela tiden skärs sönder på av outgrundlig anledning. Hela hjulet är redan bytt en gång för att reparatören sade att det var det som var fel, men strax därefter gick det sönder igen på exakt samma sätt. Hur eller hur, så har vi alltid tänkt att vårdbidraget, det är till för att Elisabet ska utvecklas och ha det bra. Att sedan Roland får hänga med till äventyrsbad och allt, det främjar ju familjesammanhållningen vilket är en förutsättning för att alla ska må bra.

Snart är det alltså Elisabets födelsedag. Vi brukar verkligen inte överösa våra barn med presenter, vare sig på födelsedag eller jul. Snarare är det så att barnen är de som får färst julklappar. Några få ordentliga presenter gör att de leker mer koncentrerat med dem, tror jag. För många olika saker ger kaos.

I somras när vi var i Åbo hittade vi en liten kartong med magnetbilder av katter, som vi köpte och lade i presentskåpet. Det hade egentligen varit fullt tillräckligt som present. Men så är det ju det här med vänner och lekträffar, och vad Elisabet intresserar sig för. I skolan har de ett playmobilstall, som hon leker mycket med, och som hennes närmaste vänner också tycker är jätteroligt. Ett exakt likadant vore kanske inte så spännande, så jag undersökte om Schleich har några bra stall. Schleich gör fantastiskt fina leksaksdjur. Ett sådant kostar väl lika mycket som en hel påse med bondgårdsdjur, men jag tycker att det är värt det!

Så den här månaden går en del av vårdbidraget åt till Elisabets kalas. Hon skall få ett Schleich-stall med tre Tennessee-hästar, en hel familj, plus staket till en hage och en ponny med en liten vagn. Lika mycket för hennes egen skull, som att hennes kamrater ska tycka att det är roligt och vilja komma hit och leka med det och henne. Och jag har köpt washitejp, klistermärken och bokstavsstämplar till de Mina Vänner-böcker som jag skall tillverka. Har gjort en provbok som blev bra.

Kanske kan det verka tragiskt att jag vill köpa roliga leksaker för att barn ska vilja komma hit och leka med Elisabet. Riktigt så är det inte, Elisabet är omtyckt för den hon är, och Malin behövde inte lockas med några leksaker för att vilja komma hit för några veckor sedan. Men efter en stund hamnade de framför iPaden. Har de en leksak som engagerar dem båda, så kommer det att främja interaktionen och därmed Elisabets utveckling. Ett bra användande av vårdbidraget, alltså.