cariad

Söndag kväll. Elisabet har haft ett jättebra dygn hos stödfamiljen. Åkt pulka på en dum en som hon ramlade av från. "En sådan dum pulka har jag aldrig åkt på förut!" Nu ligger hon i sin säng och skrattar och pratar för sig själv, och om jag en dag finge veta vad hon tänker, så skulle jag bli glad!

Den Elisabetfria dagen ägnades till viss del åt att cykla i -15 och dela ut kalasinbjudningar, en stor del åt att mysa under en filt och läsa om "En geishas memoarer", men också en stund med Roland i soffan där vi skrev bokstäver. Han tröttnade fort och började tramsa, men för en kort stund fick jag en flashback av hur det var förr, när Elisabet och jag, eller pappa, satt timme efter timme och skrev med henne. Hon tröttnade aldrig! "Ska vi skriva lilla alfabetet?" frågade hon förväntansfullt som tvååring. Å, som hon älskade bokstäver!

 

Imorgon blir en spännande dag. Utanför skolan finns en stor plan som spolas till is när det är möjligt, vilket det är nu. Vi var där en stund idag, tittade på alla som åkte skridskor och jag berättade för henne att imorgon skulle hon få prova. De skall åka skridskor på gymnastiken imorgon. Själv avskyr jag att åka skridskor, jag minns att jag tyckte om det när jag var i Elisabets ålder, men någonstans vände det och det enda jag minns är hur förfärligt jag frös om fötterna och hur otroligt meningslöst det var. Som vuxen kan jag nog förstå att långfärdsskridskor kan vara trevligt, men jag vet inte om vi någonsin kommer att ha mysiga skridskoutflykter tillsammans i familjen. Så det är ju tur att skolan finns och kan erbjuda det att prova på.

 

Imorgon är det också dags att prova på musikterapin, som jag tror jag berättade om i höstas. Klockan två på måndagar har Elisabet fått tid. Tydligen känner jag terapeuten från habiliteringsbadet, hon känner i alla fall oss, och jag lär minnas när jag ser henne. Det skall bli jättespännande! Fortsättning följer.