cariad

Tjugo över ett hämtade jag Elisabet i skolan för att ta henne till den allra första musikterapisessionen. På bussen träffade jag en bekant, som av olika anledningar kommit i kontakt med musikterapi, men tyckt att det verkade väldigt märkligt, troligen på grund av att terapeuten var under utbildning och höll väldigt strikt på reglerna. Föräldrar får nämligen inte alls vara med, och inte ett ord uttalas inne i själva terapirummet. Min bekant kände att det hade behövts lite isbrytande, men det var alltså utanför regelboken.

I vårt fall var det alltså en terapeut som vi träffat tidigare, som följt oss genom kampen i badhuset. Hon ringde förra veckan, och berättade att en förälder var välkommen att närvara, åtminstone första gången, men jag fick inte alls känslan av att det var en omöjlighet i fortsättningen. Nu vill jag inte det, men den här första gången är jag glad att jag fick se! Utanför rummet pratade vi lite, och berättade för Elisabet att inne i det rummet, där skulle musiken tala och inget annat.

Terapeuten, som jag tänker kalla Hella, började med att spela en rytmisk melodi på ett piano, och gav Elisabet en trumpinne som hon genast började spela på en trumma med. Efter en liten stund försökte Hella ge henne en trumpinne till, men i den handen hade hon ju Randis, så då ville hon INTE vara med! Hon ratade alla andra instrument och gick bort till väggen, men iakttog noga, log och småsjöng.

Två cymbaler ställdes fram bredvid trumman. Hella spelade lite på dem, integrerat med pianomusiken, och rullade diskret en trumpinne på golvet som fastnade under trummorna. Jag lade mig i och plockade fram den, erbjöd den tyst, och lade den sedan vid hennes fötter. Efter några minuter plockade hon upp den och började spela igen. Hela sessionen slutade med att hon hade Randis i ett säkert grepp under armen, och stod med två trumpinnar och spelade rytmiskt på trumma och cymbal samtidigt.

 

Om jag blev tårögd? Lita på det!