cariad

I helgen jobbade jag extra på korttidshemmet, där jag gjorde min praktik för snart ett år sedan om ni minns. Jag är där lite då och då, och gjorde mig riktigt populär före jul eftersom jag är en fena på att koka fudge!

 

Ibland känns det nästan som ett fuskjobb. Jag kommer dit, fikar lite, tar en promenad, spelar spel, lagar mat, improviserar i köket (i lördags föreslog en kille banankola, och vi experimenterade fram något segt och sött som blev mycket omtyckt, men konsistensen var lite väl mysko för min smak...), kryper upp i soffan och tittar på Så ska det låta. Är det att jobba, det?

 

Ja!

 

För det jag gör, det är precis det som någon gör för mitt eget barn. Jag, eller hela verksamheten förstås, är till för att ge föräldrar lite andrum, och för att de här ungdomarna ska få bli mer självständiga och få chansen att växa och utvecklas i en annan miljö. Pelles mamma kanske inte orkar stå och koka bananfudge. Hasses syskon kanske tröttnar på att spela fia med knuff arton gånger i rad. Lisas pappa kanske behöver en paus från att försöka tyda varje stavelse hon säger.

 

Att bara finnas, att lyssna, att leka, det är ett arbete. Och ibland, beroende på vilka ungomar som är där, krävs det total fokus och skärpa varje minut, för att parera att de gör sig illa eller river stället.

Tålamodet är också helt annorlunda när det gäller andra barn än mina. För när det är ett arbete, då kan jag gå hem. När jag är trött i huvudet på att försöka förstå vad Lisa vill, eller när Hasse upprepar sina frågor hundra gånger, då har jag ett klockslag som hägrar. Klockan nio kan jag gå ut härifrån och rensa huvudet. När någon av de här ungdomarna kissar på sig, ja, då ingår det helt enkelt i mina arbetsuppgifter att ta rätt på det. När mitt eget barn gör det, så... ja, det känns helt enkelt annorlunda. För mitt föräldraskap, det kan jag endast ta ledigt ifrån när någon annan fantastisk människa (läs avlastningsfamiljen!) tar över.

 

Jag vet flera som är personliga assistenter åt sina egna barn. En del tycker att det är fantastiskt, medan andra faller in i martyrrollen. Själv skulle jag inte vilja vara det, jag har haft svårt med den här balansgången mellan att vara bara mamma och att vara någon sorts tränare. När skolans specialpedagog i höstas sade att det där med träning, det var absolut inte min sak, det fanns det andra som var till för, då började jag gråta. På riktigt. Det står i så skarp kontrast till det som vi pratat om på habiliteringen under dessa år, där vi gjort upp träningsansvar, vem som ska träna vad, och hur, och varför, vad ska göras hemma, vad ska göras på förskolan och så vidare. Och jag har kämpat, det vet ni som följt oss här sedan start. Gjort spel och böcker, hittat på lekar som ska träna det ena och det andra. Men sedan Elisabet började förskoleklass, så har den biten försummats å det grövsta. Dels har jag bedömt att hon har tillräckligt att bearbeta genom den nya miljön, dels var min egen höst ingen höjdare. Att då få ett rungande NEJ när jag föreslår något, det känns som ett nederlag, och så vill jag inte känna. Jag ska väl inte behöva känna mig som en dålig mamma, för att mitt barn inte vill göra det ena eller andra tillsammans med mig, för att hon hellre gör något annat? För att jag försummar den så viktiga träningen?

 

Så jag jobbar. Jag spelar spel och tar promenader och aktiverar ungdomarna på min arbetsplats, och känner att jag där gör ett riktigt bra jobb. Och sedan kommer jag hem och är mamma. Bara mamma. Jag säger upp mig som tränare på hemmaplan. Så det så.