Ett läsarbrev
Det absolut roligaste med att ha skrivit "Välkommen till Mysteria" är läsarbreven! De kommer inte säckvis, men årets julkort var betydligt mer utbroderade än bara namnunderskrifter, och då och då kommer det ett fint mejl. Det här är delar av ett mejl från en väninnas föräldrar, som jag fick tillåtelse att publicera. Blev bara så glad att jag vill dela med mig!
I " Välkommen till Mysteria" får vi följa med på upptäcktsfärd i ett land som få har besökt. Med dig som reseledare får vi en liten inblick i vilka blommor som smyckar vägrenarna , vilka fåglar som sjunger i träden och hur människorna i landet tänker och känner inför oss främlingar.
Vi får ta del av de erfarenheter du vunnit under de år du haft förmånen att lära känna en liten mysterian.
Att du just ser det som en " fömån" lyckas du verkligen förmedla. Mot en bakgrund av de tillfällen då du beskriver hur verkligheten blir dig övermäktig , visar du hur var och en av oss kan torka tårarna och se det underbara, som faktiskt omger oss. Lagom mycket " svärta" för att läsaren skall förstå att även du är en av oss, med brister och tillkortakommanden - men att det går att hålla den trettonde ängeln på avstånd. Hur lätt är det inte annars att ta på sig offerrollen och söka medömkan !
Vi smittas av din glädje och tacksamhet över alla människor och organisationer , som ställer upp. Alltifrån E:s kamrat, som vill leka mera , till kvinnan som önskade få bli E:s kontaktfamilj , inte av medömkan eller av moralisk plikt utan därför att hon ville umgås mera med E.
Frånsett en ( troligen) berättigad kritik av en och annan ögonläkare, ser du välvilja hos de som finns runt er. En och annan bister väl i kunskap och färdighet men genom att du ser på dem genom positiva glasögon, möts du också ofta av förståelse och en önskan att hjälpa till.
Kan tänka mig att alla de som ingår i det sk " sociala nätet" känner sig bekräftade och glada när de läser boken.
Du har verkligen lyckats bra med bokens utseende, med trädet, katten och den vackra kalligraftexten på bokens baksida.
Jag hörde att du inte lyckats få något förlag att nappa. Det borde de ångra! Jag tror att din bok kommer att ingå i kurslitteraturen på de flesta vårdutbildningar. Inte bara som en fallbeskrivning ( vilket kan vara nog så intressant ) utan mera som underlag för ett personligt perspektivskifte :
Hur ser jag på mina medmänniskor- och hur ser jag på mig själv !
Kommentarer
Postat av: Christina
Kan bara instämma, helt och fullt!
Trackback
