cariad

Igår blåste jag upp en ballong som vi lekte med i sovrummet. Barnen hoppade i sängen och kastade den, jag stod på golvet och smashade åt dem. Båda barnen ville vara med, och Roland var så duktig med turtagning och sade till Elisabet när det var hennes tur.

-Jag kan fånga saker, deklamerade hon.

-Jag spelar fotboll, sade Roland och tog ballongen med händerna. Men det gick inte storasyster med på.

-När man tar med händerna kallas det inte fotboll. Då kallas det för handboll!

"Handboll" sagt med blicken i fjärran, och denna fantastiska intonation på "handboll", från djupaste till högsta registret fram och tillbaka ett par gånger, och utdraget som en gummisnodd.

Efter att ha nickat ballongen ett flertal gånger, så fastnade den uppe i taket vid en smash.

Å vad de skrattade!

Min son har ett helt fantastisk och smittande skratt, det är verkligen pärlande.

Elisabet föreslog att man skulle använda en stege, och försökte klättra upp på sänggaveln för att nå ballongen. Roland kastade en socka på den, så att den ramlade ner igen, men det hela var ju så roligt att vi måste göra om det gång på gång.

-Vi kan ringa brandkåren, föreslog Elisabet. De har stegar!