Sjuårsdag!

För att fira Elisabets sjuårsdag så bjuder jag här på en dagboksanteckning om förlossningen, för dem som gillar att läsa om sådant!
 
- - -
 
Vid ett par tillfällen förra veckan kände jag en sorts molande värk i nedre delen av magen, av den typen som jag blev sjukskriven för i september som var dålig då men bra nu. Samtidigt tog jag inte så allvarligt på den, för överallt står det att förvärkar och värkar känns som molande mensvärk i ryggen. Jag brukar inte lita på allt som skrivs, men alla jag har pratat med som sagt något om detta har förundrat berättat att de blev så förvånade över att det var just i ryggen det kändes, de hade förväntat sig magsmärtor.
Hela helgen var jag på ett underligt humör, och oerhört trött. På söndagen började slemproppen att lossna som sega flytningar, ibland med små blodstrimmor i. Natten till måndagen, då jag var säker på att jag skulle slockna som ett ljus i en storm, satte molandet igång igen just som jag höll på att somna. Efter ett par timmar gick jag upp och tog två alvedon och lyckades somna på dem, men varje gång jag vaknade för att gå på toaletten under natten så kände jag att värken satt kvar även om jag kunde somna om. Strax innan sju var det dock ingen idé att försöka, då gjorde det helt enkelt för ont. Lustigt nog hade jag bokat tid för akupunktur på eftermiddagen, för att försöka sätta igång värkarbetet med kroppens egna ämnen. Jag hade visserligen inte gått över tiden, men kände ändå på mig att det var dags att få ut kotten om den skulle må bra. Tiden bokades under förutsättning att jag skulle kunna avboka den med mycket kort varsel, och redan på morgonen ringde jag Alternativakademins telefonsvarare och gjorde detta. Håkan hade planer på att göra ärenden på stan när han slutade vid elva, men innan han gick till jobbet vid halvåttatiden så sade jag att jag inte alls var säker på att det var en så bra idé, och bad att han skulle ringa hem vid elva för att se hur jag mådde, och vara säker på att mobilen var påslagen ifall jag skulle behöva ha hem honom tidigare.
Vid åtta ringde jag förlossningen och berättade hur det kändes, och frågade om det verkligen var så att värkarbete alltid kändes i ryggen. Det gjorde det tydligen inte alls, och hon tyckte att det lät som att något var på gång men sade att jag skulle avvakta några timmar för att se om värkarna avtog eller ökade. Under tiden ringde jag mamma och frågade hur hon hade känt det när hon väntade min storasyster och mig, och hon hade inte alls haft ryggvärk på det beskrivna sättet så då bestämde jag mig för att strunta i att vänta på den och istället koncentrera mig på hur jag själv verkligen kände.
Efter att på en höft ha klockat värkarna så insåg jag att de inte alls avtog, och vid tio ringde jag till Håkan och bad honom komma hem, och så lade jag mig i badkaret. En väninna tipsade mig om att om värkarna vid ett varmt bad inte avtog utan ökade så var de ”på riktigt”. Och de ökade, det kunde vi klart konstatera när Håkan kom hem och omedelbart började ta tid.
Halv tolv ringde vi förlossningen och förklarade läget, och fick då frågan om vi kände oss otrygga hemma. Vi svarade att det väl inte var direkt otrygghet som fick oss att ringa, utan att man enligt de papper vi fått och böcker vi läst helt enkelt skulle ringa när värkarna var med ett visst intervall. Då sade hon att självklart kunde vi åka in, men det vore bra om vi kunde vänta till efter tolv eftersom det då var personalbyte. Vi passade då på att kolla igenom vad vi ville ha med oss och försöka äta lite, och var inne vid halv ett. Efter en halvtimme gjordes första undersökningen, och då var jag öppen tre centimeter. Jag visste nog inte riktigt vad det innebar, och blev förvånad när jag insåg att rummet vi blev hänvisade till faktiskt var en förlossningssal. Där fanns en säng, någon trästol med skumplastdyna och en oerhört inbjudande fåtölj som jag genast lade beslag på. Tydligen kallas de för pappafåtöljer, för att de medföljande fäderna klagat över att stolarna var så obekväma. Men än så länge tänkte jag vara huvudperson i detta drama. Vi blev tillfrågade hur vi ville ha det, vilket ju var en ytterst motiverad fråga men jag var som sagt inte helt på det klara med att vi plötsligt inte skulle bli hemskickade och ombedda att återkomma om tio timmar. Jag kunde inte riktigt ta in informationen vi fick om att vi faktiskt skulle ha vår kotte med oss när vi lämnade det rummet, jag var så fokuserad på att ta hand om värkarna. Jag blev erbjuden olika smärtlindringar, och provade först akupunktur. Det tyckte jag hjälpte något, inte så att smärtan blev mindre men den ökade inte på samma sätt. Nålarna satt i tumvecken, armvecken och en på huvudet och nackdelen var att de satt lite dumt åt när jag gick på toaletten (något jag blivit uppmanad att göra ofta). Det stod på en skylt på toaletten, som delades med ett annat förlossningsrum, att man skulle sprita av sitsen både före och efter sitt besök och jag kan ärligt säga att jag oftast struntade i det före besöket, och mot slutet hade jag inte alltid styrka nog att börja torka toasitsar. Faktiskt.
Nästa smärtlindring jag fick prova var en TENS-apparat, som jag tror att jag borde ha övat med innan för att den skulle ha rätt effekt för nu tyckte jag mer att de elektriska impulserna snarare förstärkte värkarna så efter en halvtimme tog jag bort den. Istället hade jag varma kuddar på magen, som var mycket sköna.
Efter några timmar gjordes nästa undersökning, och då hade jag öppnat mig 5-6cm. Jag tillfrågades om jag ville prova lustgas, och det kunde jag tänka mig så då togs akupunkturnålarna bort. En del mår bara illa av lustgasen, men jag svarade bra på den och även om det förstås fortfarande gjorde ont så tog gasen liksom toppen av värkarna till en början, och mellan värkarna blev jag så groggy av den att jag blev totalt avslappnad vilket är en effekt som absolut inte skall glömmas bort. Meningen är att man skall andas både ut och in i munstycket, men ju ondare det gjorde desto mer fuskade jag genom att andas in i masken och snabbt trycka ut all luft utanför den för att snabbare kunna ta nästa andetag. Till slut gjorde det så ont att jag andades in i masken och skrek ut, och sedan släppte jag bara masken rakt ner och bara skrek mig igenom ett par värkar. Då hörde jag en vänlig kvinnoröst som sade att hon nog skulle vilja undersöka mig nu. Jag hade ju märkt att värkarna skiftat karaktär, men de hade förvarnat mig om att det skulle kännas som om jag var skitnödig men att det bara var lur, så jag tänkte inte över att det kunde vara ett nytt skede på gång. Men så var det visst. Jag var helt öppen och istället för att skrika så skulle jag krysta.
Fram till dess hade jag ända från morgonen andats djupt under värkarna, och räknat andetagen, dels för att ha något att koncentrera mig på men också för att hålla lite koll på längden på värkarna. Var det åtta andetag förra gången, så borde jag vara ungefär halvvägs vid fyra-fem andetag nästa värk. Vid krystvärkarna var det inget att räkna, ett par snabba djupa för att syresätta kotten och så trycka. Ganska snart gick vattnet, det var skönt att de slapp ta hål på fosterhinnan. Visst gjorde det ont att trycka på, men samtidigt kändes det befriande. Det ligger tydligen någon bedövningsfunktion därnere som aktiveras när man trycker. Efter en stund halvsittande i sängen bad jag om att få prova en förlossningspall. Då kunde Håkan sitta bakom mig som stöd, och jag tog ett rejält tag om hans händer och använde dem när jag tog kraft inför krystningarna och som tröst i vilan.
Efter tre kvart pratade barnmorskan om att kalla in ytterligare någon och ge mig värkstimulerande medel, hon menade att fyra minuter mellan värkarna var för lång tid. Jag hade hört för många berättelser om vad sådana där påskyndningar kan ställa till med, och kände att fyra minuter var alldeles lagom för mig att hämta andan och samla ny kraft på, så jag frågade om det på något sätt var farligt för barnet att det tog tid. Nej, det var det visserligen inte, men ”det måste ju hända något”. Ytterligare en barnmorska kom in och började fippla med nålar, men jag fortsatte att protestera så lugnt jag kunde och sade att jag verkligen, verkligen inte ville ha något om det inte var absolut nödvändigt för att barnet skulle må bra. Jag själv var ju inte trött, och som sagt, fortfarande var det jag som var huvudperson och jag tänkte inte bry mig om att någon annan tyckte att det gick för långsamt när jag själv tyckte att det var alldeles lagom. Jag har lyssnat på min kropp med jätteöron ända sedan i maj och tycker att jag varit riktigt bra på att bedöma vad som är bra och dåligt för mig och kotten, så jag tänkte inte släppa kontrollen nu. De försökte envisas med att åtminstone sätta en nål för att kunna ge snabbt om det behövdes, men jag stod på mig och de respekterade min envishet till slut. De hade ju faktiskt inga hållbara argument. Håkan sade efteråt att om jag hade tappat den mentala styrkan där, så hade han gått in och sett till att de minsann inte gav mig något jag inte ville ha. Känns bra!
För att inte behöva ta den konflikten en gång till, så såg jag själv till att försiktigt provocera fram krystvärkarna när jag hade vilat färdigt, och då var det plötsligt bara två minuter mellan dem. Så värst mycket hände ändå inte på en stund, så barnmorskan sade att hon ville ha mig tillbaka upp i sängen. Det hade jag visserligen inget emot, men jag trodde ändå att pallen var det bästa sättet att få ut ungen på så jag bet ihop och pressade lite extra. Då hände det grejer, och skinnet spände så att jag var övertygad om att jag skulle spricka från pol till pol men ut kom hon med ett sploff! Jag fick genast upp henne mot bröstet, och barnmorskan masserade henne någorlunda ren med en handduk medan hon hade kroppskontakt med mig. Jag kan inte beskriva känslan hur det var att få upp henne, för det kändes liksom inte, det var för overkligt. Vi höll henne tätt intill oss tills personalen (förutom barnmorskan var där en undersköterska och en elev som frågat om hon fick vara med) ville veta vad det var för sort. Vi brydde oss egentligen inte, barnet levde ju, men för att göra dem glada tittade jag efter och sade att jo, det är ju en Elisabet. Jag hade nog blivit ganska förvånad om det varit en pojke, jag har ju egentligen aldrig tvivlat.
Moderkakan kom ut mycket snart, den kändes knappt alls att klämma ut. Den såg verkligen mysko ut, och när jag såg hur stor ytan var där den suttit mot min kropp inuti, så begrep jag att det skulle komma att blöda ett bra tag innan det såret var läkt. Gudskelov var den hel.
Nästan genast flyttade jag över till sängen för en undersökning, med Elisabet på magen. Märkligt nog hade jag inte spruckit någonting, men inuti var det några små revor som måste sys. Då gick Håkan ut, med min fulla välsignelse. Han var en klippa under hela den långa processen, genom hela graviditeten också, men särskilt under måndagen lyckades han läsa av mina signaler perfekt. Jag visste ju inte alls vad jag själv skulle känna, men han följde med. Vi var tysta större delen av tiden, jag blundade mig igenom både värkar och vila. Nå, sömnaden i sig var inte så farlig, men tydligen hade något spruckit nära urinröret som en läkare skulle laga, och då stack de in en kateter i urinröret och DET gjorde ont kan jag tala om! Då ropade jag verkligen högt och försökte vända mig bort från stackars Elisabets små öron. Sedan fick vi vara ensamma en bra stund, vår lilla familj. Det var skönt. Hon hittade bröstet utan några som helst problem. Det kändes inte alls som jag förväntat mig, för det kändes knappt alls.
Lite senare började det svida något så förbannat på sidan de inte sytt, och då upptäcktes en liten blodansamling som de ville hålla koll på. Bedövning hjälpte, men när de så sade att jag helst måste kunna kissa innan vi fick åka upp på BB och om jag inte kunde det så måste de sätta en kateter, så blev jag lite orolig. Jag tyckte nämligen att det hade bråkats tillräckligt i de regionerna under dagen! Dessutom hade de ju tappat mig när de sydde, och jag hade inte druckit så mycket sedan dess, så jag var helt enkelt inte kissnödig. Jag började då med att ta en dusch. När jag väl kom in med hjälp av gåbord och fick sätta mig på duschpallen så kändes det som dagens näst bästa stund. Jag hade inte varit ensam på nio månader och det var som en befrielse, att KUNNA vara det. Det sägs ju att den första tiden i barnets liv är mer som en förlängd graviditet, men det har den otroligt viktiga skillnaden att någon annan kan ta över den graviditeten tills det är dags för barnet att äta om man ammar.
För att inte riskera en massa mer meck med mitt underliv, så hällde jag i mig saft och vatten så fort jag duschat klart, och lyckades faktiskt kissa trots all grotesk svullnad, så strax efter midnatt kördes vi upp till BB. Första natten sov ingen av oss vuxna särskilt bra, vi var hela tiden på helspänn och ville se så att hon andades, och jag var tvungen att kissa väldigt ofta. Det är tydligen en massa annan vätska i kroppen som måste ut, till exempel allt det där som tvingat mig att gå omkring i ett par stövlar i storlek 45. Och en massa slask. För att lindra svullnaden och det onda så satte jag vid varje toabesök i en ny isbinda, en av gudarnas gåvor till mänskligheten. Helt enkelt en binda som man blött och fryst. Låter kanske läskigt men oj vilken lättnad att få den på!
Eftersom Elisabet hade förorenat sitt fostervatten så ville man att vi skulle stanna kvar minst ett dygn på BB för att se att hon inte hade fått i sig något av det och blivit sjuk, och då bestämde vi att vi skulle stanna kvar två nätter. Det var tur att vi gjorde det, för andra natten drabbades jag av en kramp som inte var av denna världen. Troligen var det livmodern som gjorde ett hopdragningsryck. Jag stod på alla fyra i sängen och skakade av smärta och tordes inte röra mig en millimeter för att inte förvärra något. Värkarbetet från förlossningen var ingenting emot detta, för de värkarna hade ju sina toppar och avtog sedan för att visserligen återkomma men det fanns tid till vila. Detta höll i sig med en konstant styrka i en halvtimme, och inte förrän efter en timme kunde jag med hjälp av diverse värktabletter och värmepåse slappna av något. Då tog Håkan med sig Elisabet på korridorpromenad och jag sov som en stock i över en timme. Det behövde jag!
På onsdagen hade Elisabet lite svårt att ta till sig bröstet, men vi fick hjälp. Jag handmjölkade några droppar på en sked och strök över läppen på henne, och när hon slickat i sig flera sådana skedar och sovit en stund, och fått ännu några skedar, så lyckades jag få henne att äta som hon skulle. Då kände vi oss redo att åka hem.
Är detta något jag skulle vilja göra igen? Nej. Är det något jag kan tänka mig att göra igen för att ge henne ett syskon? Absolut! Nu, några dagar senare, känns allt väldigt avlägset och jag minns bara att det gjorde ont men att jag klarade det utan problem. Vissa minnesfunktioner är praktiska, eller hur?

Kommentarer
Postat av: Fru Direktör

Jag hoppas att jag är lika stark som du var när det är dags för mig i augusti! Jag har helt klart tagit till mig lite idéer.
Och grattis till Elisabeth i efterskott!

2013-02-07 @ 07:44:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0