Revansch

Rolands pupiller är olika stora, upptäckte jag i höstas. Kanske har han haft det hela livet, men för säkerhets skull skall det kollas upp. Först var vi på vårdcentralen, och igår till ögonmottagningen. Med senaste besöket i färskt minne, trots att det är två år sedan, förberedde jag Roland på att det kanske skulle droppas grejer i hans ögon, men att jag inte visste det. Jag tittade också på kallelsen så att det inte skulle vara samma läkare. I så fall hade jag bokat om. Missar man fempoängskursen i empati så får man inte ha med mina barn att göra, tacksåhemsktmycket.
Det här besöket var som rena terapin! Roland satt så lugnt och stolt på stolen, tittade hit och dit han skulle, fixerade Pelle Svanslös borta på dörren medan ögonen belystes, lät läkarstudenten titta, tog emot klisterlappen för ögat, pekade på alla bokstäver, även de allra minsta, som han såg med båda ögonen. Svarade redigt på frågor om hur gammal han var och att han gick på dagis. Nästan så att jag grät bara av tacksamheten! Han fick en tatuering med ett lejon, som vi genast gick in på toaletten och satte på (man behöver fuktigt papper till det, om någon undrar varför vi måste gå in på toaletten för det!). Han var så stolt, så stolt! Lunchhamburgare på Max innan vi åkte hem och myste i soffan innan det var dags att hämta Elisabet från fritids.
 
En av Elisabets skolkamrater, Maj, följde med hem. Alla barn (och bitvis Håkan) satt i soffan och spelade SuperMario på vårt nya WiiU, och var så nöjda med det. Riktig sportlovsfeeling, förr om åren präglades sportloven av SuperMario och Kid Icaros hos bästa vännen i Klockrike. Roland blev lite spexig av att en söt flicka kom på besök, särskilt vid maten då han busade lite extra. När vi har gäster vill jag helst att de sitter i köket, annars är det här (tyvärr men jag har givit upp kampen) soffätarbarn.
-Lek inte med maten! förmanade Elisabet skarpt. När man äter ska det vara lugn och ro!
 
Vid läggdags var det mycket bus i båda barnen, så de fick hållas på sängen en lång stund. Elisabet försökte få på Roland pyjamasbyxorna med begränsad framgång. Jag hörde inte vad han sa, men hennes förmanande svar på det var:
-Jag är inte din mamma! Jag är din storasyster! Så, ta på dig byxorna nu!
 
Två dagar den här sportlovsveckan har hon fått gå på fritids, i för henne nya lokaler, med lite blandade barn. I onsdags bara några timmar, igår från tio till tre. Det hade gått jättebra! Hon utvidgar hela tiden sina trygghetszoner. Det var länge sedan hon satt cementerad i soffhörnet i hemklassrummet.
 
På kissfronten går det också framåt. Inte på natten, där är det oftast blött nuförtiden, och nog blir det ett antal byxor att tvätta dagligen, men hon har i alla fall börjat försöka hitta strategier. När hon blir kissnödig, så sätter hon sig på golvet och vickar lite. "Då behöver jag inte kissa längre", förklarar hon. Jag förstår ju vad det är som händer, jag kan också förtränga kiss-signaler en stund genom att knipa till ordentligt. Så nu är nästa steg att hon ska koppla den signalen till att det nog är smartare att gå på toaletten genast istället för att försöka vicka bort känslan.
För att illustrera detta, kom Elisabet just in i köket, satte sig på golvet och vickade, varpå jag skickade ut henne i badrummet. Om en stund ska vi ut i pulkabacken. Något litet sportigt kan man ju ta sig för när det nu är sportlov!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0