cariad

Pulkadag i skolan idag. Elisabet fick ta med sin åklapp, som ser ut som en valross. När jag hade hämtat henne och kommit fram till dagis för att hämta Roland, så kom jag på att pulkan står kvar utanför skolan. Kanske skulle någon snäll människa ta in den, den är namnad, men det var en fin dag och hela vägen mellan dagis och skolan går genom en skog med perfekt pulkaföre, så jag drog sonen bakom mig och hade dottern glatt skuttandes bredvid honom tillbaka till skolan. Hon var så snäll och plockade snö åt honom att äta.

En av pedagogerna såg oss genom fönstret i kapprummet, där hon höll på att dra ner persiennerna. Hon knackade lite på rutan, och jag uppmärksammade Elisabet på att fröken vinkade.

Elisabet vände sig om, höll upp pulkan och ropade:

-Vi glömde den!

 

Något så enkelt ger mig ändå så många tankar.

Helt självmant ville Elisabet berätta något för sin fröken. Förklara varför hon kom tillbaka. Samtidigt visa vad hon kommit tillbaka för att hämta, och höja rösten så att fröken skulle höra genom fönstret.

 

Det är stort! Litet, men så stort!