cariad

Ni som följt mig länge vet att jag tror på tankens makt, på bönens och den innerliga önskans makt. Flera gånger har jag bett er sända en tanke åt vårt håll, och alla gånger har det blivit så mycket bättre gällande det jag bett om hjälp med.

Nu har jag just varit på ett möte med skolan och habiliteringen. Det mesta går bra och framåt för Elisabet, men på senare tid har hon börjat skrika väldigt gällt och plötsligt när något går henne emot. Det gör hon hemma också, helst två centimeter från mitt öra, och det är förfärligt obehagligt på alla sätt. Jag försöker föreslå andra strategier för henne, gärna att hon ska knyta nävarna när hon blir arg, men det går inte hem.

Mitt i allt, med skola och praktik och hämta och lämna och vardagslogistik och läxor och, ja, livet, så har jag tappat bort den där andligheten som jag har vilat så mycket på i arbetet med Elisabet. Men nu är det dags att plocka fram den igen, när jag inte själv kommer på hur vi ska kunna erbjuda och föreslå ett mer socialt accepterat sätt att säga ifrån när hon blir arg. Vi ska prova med situationsregistrering, men det som har fungerat bäst är ju när vi alla har samarbetat men närmat oss från olika håll.

Så nu drar jag fram tankens makt igen. Önskans makt.

 

Vill du hjälpa oss?

 

Slut ögonen en kort stund, tänd ett ljus om du vill, och tänk:

 

 

Din tanke och omtanke är värdefull.

 

Tack!