cariad

Roland och Jonas hade byggt med lego och spelat SuperMario till långt efter midnatt, och tog sovmorgon till lunchtid. När han kom hit, vid tvåtiden, så busade vi länge på sängen, barnens favoritlek med täcket, att de ska ta täcket som minsann bara är mammas! Eller pappas, om det är han som leker. Elisabet är helt med på den leken, och när de tar täcket så använder jag dem som täcke, så det blir massor av kramar och gosbus. Sedan åkte vi till stranden och var där ett par timmar, åt middag och kladdkaka, de duschade och såg på Snövit med pappa och la sig sedan utan åthärvor.

Inget kiv, inget gnäll, inga problem, bara glädje!

Sådana dagar finns också.

 

Så här är det med oss. Det finns många dagar som är raktigenom bra, och endast ett fåtal som känns sådär gråtfärdiga. Nästan aldrig känner jag så en hel dag. Korta stunder, ja, men de går nästan alltid över ganska snabbt, eller efter någon timme eller så.

 

Vid middagsbordet satt Elisabet med en skål ris med soja, en av favoriträtterna, och småskrattade för sig själv.

-Du bara skrattar, log morfar.

-Ja. Jag är glad!