cariad

På många sätt har denna sommar varit lättare än de senaste åren. Vi har vågat lita på att barnen håller sig i trädgården om de är ute ensamma, och att de inte ställer till alltför mycket ofog om de är ensamma inomhus. Tidigare kunde ju Elisabet ha satt sig och kissat i någon soffa, eller ritat på väggarna, eller så kunde Roland dra ut allt ur köksskåpen eller hittat på farligare ofog. Nu brukar någon gå ut om de är utomhus, men det är inte lika bråttom längre. Exkrementbiten har också smygande blivit mycket bättre. Tvätt blir det dagligen, men det mesta hamnar där det ska.

 

Sommarens mentala skavsår har rört Roland och hans knepighet med mat,  Elisabets totala beroende av vad lillebror gör och vanligt syskongnabb. Och att Elisabet har börjat skrika gällt och högt när hon är upprörd, vilket hon blir under dessa gnabb och när vi föreslår något hon inte vill. Inte heller har hon vett nog, ursäkta formuleringen, att dra sig undan när brorsan retar henne. Häromdagen följde de med mormor och morfar till affären, något som de ofta gjorde förr men som är ett betydligt mer ansträngande projekt när nu Roland har börjat provocera. Elisabet tjuter i högan sky, Roland ger sig inte, och försök att då dela på dem resulterar i att hon skriker ännu högre att hon VILL bli retad! Man får INTE dela på dem!!! Enligt henne alltså. Vi vuxna är av en helt annan åsikt.

 

Redan innan sommaren hade vi gjort upp en strategi. Vi skulle försöka låta dem vara ifred för varandra en del. Jag och Roland gjorde en heldagsutflykt till dagiskompisar som har sommarstuga en timme härifrån, och en övernattningsutflykt till en av Elisabets föräldragruppsfamiljer som flyttade till Östergötland för ett par år sedan, och Elisabet har fått följa med mig på utflykt också. Vi gör som vi brukar göra hemma på lediga dagar, tar det väldigt lugnt i starten och försöker hitta på något att göra efter lunch, och så blir det ganska sena kvällar. Men ni som är semesterlediga med halvstora barn känner säkert igen det här med att det inte riktigt känns som semester när ens dagar inte är ens egna. När det inte går att bara ligga i hammocken en hel dag och läsa. Vi har otroligt mycket hjälp med matbestyren, men ändå hålls ett vakande öga på barnen, hur de beter sig, om de behöver aktiveras lite till, om de behöver säras på. Inget unikt för just oss. Vi har det nog dessutom lättare än många andra eftersom barnen tycker om att titta på film och är ganska lugna.

 

Men, matbestyren. Roland har alltid varit kinkig med mat, i hela sitt liv. Äter han inte, så blir han grinig och har lätt för att kasta och förstöra saker. Att få honom att äta är en kamp. Ber han om en viss maträtt eller typ av smörgås, så spelar det ingen roll hur snabb man är, han kan ha ändrat sig när det väl är färdigt. Och den som tänker att "barn som är hungriga äter, det är väl bara att vänta tills han blir hungrig", den bjuder jag gladeligen in att ta hand om den här pojken en vecka. I vardagen är det lättare att leva med, då dagis har tagit minst en av de här kamperna om dagen, och det har varit lättare att få honom att äta där. Lediga dagar är kampen vår helt och hållet. Och storasyster dras med i den. För om inte Roland äter, så äter inte hon.

 

Måndag-tisdag fick maken och jag en minisemester för oss själva i Linköping. Vi kom till hotellet, mitt på Stora Torget, strax efter två. Jag la mig på sängen, fullständigt slut, och sa att jag gott skulle kunna tänka mig att spendera hela semestern där. Sedan somnade jag. Vi gick ut för att äta lite, och förstås ta en glass på Bosses Glassbar, sedan kraschade vi på hotellet. Bara det att kunna sitta vid frukostbuffén utan att behöva ha koll på utifall barnen fick i sig tillräckligt var semester i sig!

 

Imorse började syskongnabbet redan före lunch, med Elisabets tjut som höra ända in till grannen. Korta och intensiva, sedan ber hon om förlåtelse och säger att hon aldrig mer ska. Det är ingen långsint flicka det här, gudskelov, men jag kände ändå att det här är en dag då de måste hållas åtskilda. Så maken skulle ta henne med på stan. Det ville hon INTE! Inte BARA hon och pappa! Roland skulle med! Ilska och skrik! Så högt och intensivt att Roland började gråta. På riktigt. Tyst, ledsen, hopkrupen gråt.

Jag tog med honom in i ett annat rum, medan någon annan tog hand om Elisabet, vem vet jag inte. Satt med honom i famnen. Pratade mjukt. Bekräftade att det kunde vara jobbigt. Att vi ju tyckte om Elisabet, men att han kunde få behöva vara ifred lite. Han grät att han får ont i öronen när han skriker. Jag frågade om han skulle vilja sova hos moster Helena inatt, om vi skulle fråga om det. Det ville han. Och det fick han. 

 

Där satt jag, med min gråtande son i famnen, med egna tårar rinnande. Känslan av att behöva skydda honom ifrån sin storasyster, att behöva kämpa för att han ska få lite lugn och ro, den är inte lätt alls. Han är för liten för att kunna ta det ansvaret själv, och han har heller ingen möjlighet att gå undan när han behöver. Det är vi som måste ordna det här. Så, tårar av trötthet och av ledsenhet över detta. Samt tårar av tacksamhet över min fantastiska familj som hjälper oss, och lättnad över att vi är två som har huvudansvaret. För när maken och dottern väl gick iväg, så hade hon förlikat sig med det och de hade en trevlig dag på stan med fika och biblioteksbesök medan Roland satt i lugn och ro och byggde med lego och jag låg i hammocken och försökte skingra ledsenheten med en bok.

 

På kvällen försvann den där ledsenheten när Roland och Jonas spelade trummor och gitarr tillsammans, och jag stämde in i lite Riverdance. Sedan  följde Roland med Jonas på hapkidoträning, och plockade vid hemkonsten fram lego ur förrådet som de satt och byggde med till sen kväll hemma hos min syster. Elisabet var så förnöjd här, satt ute och gungade i hängstolen, åt bär, och pratade för sig själv på mysteriska. Jag unnade mig en läskväll i hammocken, som varade ända till halv tolv. Satt med levande ljus och filtar. Oerhört välgörande!

 

Så, just nu är jag någorlunda landad igen. Men å, vad jag längtar efter årets musikvecka! Bara några dagar kvar nu.