cariad

 Dags för vårens utvecklingssamtal. Ett vanligt, utifrån den "normala" mallen, inte utifrån åtgärdsprogrammet. Precis ett sådant som jag längtade efter under åren på förskolan. Att se min unges namn, bland alla andras, för ett samtal om hur det går med läsning, räkning, motorik, samspel, mat och annat.

Läsning, ja, där har hon inga problem. Skriva gör hon mer motvilligt. Före påsklovet accepterade hon det om en vuxen höll över hennes hand när hon höll i pennan, och jag har ibland fått henne att skriva på datorn. Men jag tror att det kommer så småningom.

I matematik ligger Elisabet före sina klasskamrater. Hon kan både addera och subtrahera, det kan man se när hon spelar Hungrig Fisk på iPaden. På idrotten hänger hon med i allt, hinderbana och bollspel och vad det nu är. Pedagogen berättade att hon visat hur man först ska stoppa bollen med foten och sedan skjuta iväg den, för att få styr på den. Elisabet var den enda som verkligen gjorde detta. Annars följer hon instruktioner när hon tycker att det passar henne, men det här visar att hon faktiskt KAN lyssna och göra som hon blir uppmanad. När hon vill.

Socialt går det också framåt, det skriver jag ju mycket om här. Liksom finmotoriskt. Här hemma vill hon äta med sked, för det är så man gör här även om vi försöker fasa ut det och ge henne gaffel, men i skolmatsalen äter hon så duktigt med både kniv och gaffel, och det är det långtifrån alla förskolebarn som gör.

 

Det är klart att vi pratade lite om autismen också. Det är liksom ofrånkomligt. Men, det här var ett utvecklingssamtal. Inte en åtgärdsprogramuppföljning. Skillnaden är enorm. Och jag är så lycklig och så stolt och så tacksam över den här lilla fina märkliga flickan! Jag önskar att ni kunde ha sett henne igår. Glad är hon oftast, men igår var hon extra glad hela dagen. Ögonen strålar, hela ansiktet är ett stort leende och hon visar med hela kroppen hur glad hon är. Man kan inte låta bli att bli glad själv! Att hon var så glad den dagen vi skulle åka hem från Västervik kändes också bra. Hon har lärt sig att förstå att vi kommer tillbaka till mormor och morfar, och att det finns roliga saker i Uppsala också.