cariad

Sommaren då Elisabet var två och ett halvt år var hon med mormor och handlade. Då utbrast hon plötsligt, apropå ingenting:

-Det ska man inte köpa!

-Vad? undrade mormor.

-Billigt schampoo!

 

Häromdagen gick vi med båda barnen till leksaksaffären för att spendera den slant som de fått av snälla släktingar i påskpresent. Roland fick ögonen på en sorts plastbil, stor nog för honom att sitta i och sparka sig fram i, som kostade tolv gånger mer än han fått. Så mamma sa nej. Sedan såg han slottet Gomorronsol i trä, det som spöket Laban bor i, som kostade fem gånger så mycket, utan figurer och möbler men det förstod ju inte han. Det såg ju så skojigt ut på framsidan. Med tanke på hur lite intresse han visar för dockskåpen, så hade han tröttnat på tio minuter. Så tyvärr, det var också för dyrt. Och då var mamma den dummaste som fanns. ALLT var för dyrt, och det var MITT fel! Han LYSSNADE inte på mig längre! Han stolpade omkring, arg som ett bi, i en halvtimme utan att ta den allra minsta reson. Förslaget om att lägga ihop hans peng med Elisabets och dela på lekasken, det var ju det dummaste han hade hört. Så det blev inga inköp den dagen.

 

Igår ägnade jag en hel intensiv och rolig dag åt att hjälpa en väninna sätta ihop en vävstol och fixa till varpen som satt kvar. När jag kom hem berättade maken att de gjort ett nytt försök i leksaksaffären. Roland visade glatt upp en tuta med väldigt högt ljud, och Elisabet hade valt ett par små kattungar som lekte med en röd boll. Hon klättrade upp i min famn, och sa med fjärrskådande blick:

-Idag trodde inte Roland att allting var för dyrt.

 

En reflektion över något som hände för flera dagar sedan, i relation till något som hände idag, som hon återberättade för mig utan uppmaning.

Det händer saker!