cariad

På påsklov i Västervik.

Femårige Roland skulle få sova över hos kusinen Jonas, nitton år. Första riktiga sova-över! Han var så stor, så stor, min tvärhand höge lille pojk som knallade med sin drygt 190cm långe kusin med ryggsäcken packad. Vi sa att han fick vara uppe hur länge han ville, så båda grabbarna hade suttit tillsammans i Jonas säng och spelat SuperMario till kvart i tolv! Allt hade gått hur bra som helst, de sov så gott tätt intill varandra och tog en lugn förmiddag tillsammans med ett stopp i en lekpark innan de kom hem igen.

 

Elisabet ifrågasatte inte att Roland försvann. Jag förklarade för henne att hon ju ibland sov hos Christina, nu var det lillebrors tur att få sova hos någon annan. Kvällen var så lugn, så lugn. Hon filosoferade mycket på mysteriska, och satt i mormors famn en lång stund innan det var läggdags. Det var skönt att ha en kväll med bara henne, jag tror inte att det har hänt sedan Roland föddes. Men det blir så tydligt när hon är ensam, hur stor förtjänst Roland har i att förankra henne i vår värld. Utan honom glider hon in i Mysteria.