Om att ha tid

"Hur har du tid?"
 
Jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan sedan jag fick barn.
Varför?
För att jag skriver brev för hand. Arrangerar och komponerar musik. Håller konserter. Bakar. Är aktiv i cafégruppen på soldattorpet i Norby. Ansvarar för höst- och vårmarknaden där, med något enstaka undantag. Står och säljer egentillverkar på andra maknader. Väver. Syr. Broderar. Filtnålar. Scrappar. Ritar serier. Ger ut böcker, tre stycken sedan 2009. Försöker vara kreativ när det gäller Elisabets sociala träning. Ger alla barn som bjuder mina barn på kalas en personlig present, som ett tryckt örngott med deras namn. Konstruerar korsord. Målar julkalender till skolan, med bokstäver och rim. Har flera olika jobb. Samtidigt som jag har studerat.
Varför? Lider jag av duktighetssyndrom? Vill jag imponera?
Nej.
Allt kreativt, det ger mig energi. Det gör att tiden känns värdefull.
 
Tidigare i våras skulle jag hämta Elisabet i skolan. Maken skulle hämta Roland, så där fanns ingen tid att passa.
Vanligen kommer hon fram till mig ganska omgående, men den här dagen var hon mitt inne i en lek med några pojkar. Eller, vid sidan av dem, touchade deras lek, interagerade pulsvis. Hon tittade upp på mig. Noterade att jaha, där stod mamma. Fortsatte leka.
I tio minuter stod jag i dörröppningen och tittade på henne. Sedan tog jag av skor och jacka och gick in, satte mig på golvet och fortsatte betrakta henne i tio minuter till.
En av de flickor som nu leker mest med henne, Shanti, kom fram till mig.
-Du, Karin?
-Ja?
-Jag tycker att det är jättebra att du låter Elisabet leka!
-Tycker du?
-Ja-a!
 
Då kom jag återigen att tänka på en replik ur den svenska tredelade TV-serien Zoombie,, där försäkringskassebyråkraten plötsligt en dag slutar gå till arbetet. Han möter en luffare, de pratar om allt som byråkraten skulle ha velat göra men inte "haft tid" till. Luffaren säger:
 
Tid? Det är ju det enda man har. Det föds man med.
 
Aldrig har en TV-replik gjort så stort intryck på mig.
Det matchar en visdom ur A course in miracles.:
 
Time is a learning device.
(Tid är ett inlärningsredskap.)

Varje gång jag har fått frågan har jag känt en motfråga gnaga i mig: Vad är det jag missar? Vad är det jag borde göra istället för de här sakerna?
Idag läste jag ett blogginlägg, skrivet av en konsertpianist, som hjälper mig förklara en del om det här med tid och prioriteringar. Förkortat och översatt lyder det såhär:
 
Vi kan fungera med sex timmars nattsömn. Åtta timmars arbete. Fyra timmar bör räcka till att hämta barn, städa, äta, tvätta och diverse etceteran. Det ger oss sex timmar kvar av dygnet. 360 minuter som vi kan ägna åt det vi vill göra.
 
Det handlar alltså helt och hållet om prioriteringar. Inte vad man "har tid" till.
 
Fyra timmar, det räcker inte till att hämta barn, laga mat, etcetera och ta barnen till simskolan och fotbollsträningen. Men tar jag av mina sex timmar som jag kan spendera hur jag vill, så räcker det. Då är det min prioritering. Eller om jag omfördelar. Struntar i städningen och köper pizza en dag. Har storstädning och storkok en annan dag.
 
Just nu prioriterar vi inte schemalagda fritidsaktiviteter för barnen. Vi prioriterar ickestress. Det var så oändligt skönt att kunna låta hämtningen ta en halvtimme den där dagen. Få visa för Shanti, och alla andra, att så här kan man också göra. Och när Shanti kom hem till oss häromdagen för att leka med Elisabet, så häpnade hon över vår stökiga hall.
-Ja, sa jag lugnt. Det är lite stökigt här, för idag ville inte jag städa. Idag ville jag bara sitta och måla.
 
Hon tittade på mig med stora ögon. Kunde vuxna göra så?
 
Ja, precis så kan vuxna göra om de vill!
De kan strunta i sådant som kan upplevas som måsten och borden, så länge barnen inte blir lidande av det.
Och jag tror inte att mina barn lider för att jag låter disken stå till dagen efter och sätter mig i vävstolen en stund.
 
Så, hur har jag tid?
Enkelt, men ack så svårt.
Jag prioriterar.
 
Handbroderat pachisispel, tillverkat februari-april 2013 på tåg, i TV-soffan, i skogen, på fikaträffar, på jobbet, på lekplatser, i solen, på balkongen... Varenda minut som har lagts i detta, är en minut som är bevarad!
 
 
 

Kommentarer
Postat av: mormor

Underbart genomtänkt och välformulerat!

2013-04-27 @ 22:55:00
Postat av: Eva

Det enda vi äger är vår egen tid! Och du har så rätt, när vi säger "jag har inte haft tid med det" så betyder det "jag har inte prioriterat det". Ibland är det dock så svårt att acceptera att välja att lägga tid på en sak leder till att det blir mindre tid till något annat. Men valet är bara vårt eget.

2013-04-28 @ 22:28:46
Postat av: Elisabets mamma

Jag hoppas ni förstår vad jag menar - somliga behöver verkligen åtta timmars sömn, somliga har restid, somliga jobbar inte alls åtta timmar om dagen utan betydligt mer. Men det var själva idén jag ville åt, att vi ofta ändå har en hel del tid som skulle kunna ägnas åt det vi vill.

2013-05-01 @ 22:57:38
Postat av: anna

Tycker mycket av det du skriver är helt sant, och håller med. Men tiden är ju inte den enda resurs vi har, som behövs för allehanda aktiviteter. Orken är för min del nästan ännu mer avgörande och ständigt en bristvara. Jag har tid att göra lite vad jag vill ett par timmar varje kväll. Men kroppen orkar inte....

2013-05-02 @ 15:49:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0