cariad

Skolan går bättre och bättre, från att redan från start varit ganska bra. Och det mest fantastiska är att hon berättar för oss!

 

-Idag jobbade vi med en ny bokstav, sade hon till luften bredvid mig.

-Vilken bokstav var det?

-C! Men jag ville inte jobba då.

-Vilka ord fanns det som började på C?

-Chokladkaka!

-Några fler?

(Fundering)

-Det fanns bokstavskort. Fyra stycken.

-Vilka fler ord fanns på korten? Som började på C?

-Vet du?

-Nej, men jag kan gissa. Citron kanske?

-Ne-ej!

-Cykel?

-Jaa!!

 

Denna dialog åhördes av Hannes mamma. Hannes går nu i samma klass som Elisabet, medan lillebror går i samma dagisgrupp som Roland och är här och leker ibland. Nu var hon här för att hämta lillkillen.

-Du får veta mer om skolan än vad jag får! konstaterade hon.

 

På kvällen berättade Elisabet ännu mer. Då hade vi en sådan där magisk stund, som gör att jag verkligen känner hur underbart detta barn är. Hon berättade att fröknarna hade glömt att ta en ny bok, men sedan tog en vit. Att en pojke hade lekt att han skulle äta upp henne, och att hon då blivit rädd precis som musen blev rädd när katten ville äta upp den. Vad hon sett på skolans iPad, vad hon ätit och druckit... Det var helt enkelt underbart!

 

På hemvägen från dagis, då jag hade de båda pojkarna i släptåg tillsammans med Elisabet, stannade vi och lekte i skogen. Elisabet matade båda med blåbär, interagerade, följde efter, svarade på frågor i leken, kramade kompisen. Jag har sagt det flera gånger och jag säger det igen - välsignelsen med att få ett annorlunda barn, är att inget av detta är självklart. Allt är mirakler!