cariad

Inför tisdagens skolfotografering ställde jag mig så neutral jag bara kunde. Gruppfoto har inte varit några större problem tidigare, om Elisabet bara fått sitta i någons knä och blivit lite distraherad, men nu skulle barnen fotograferas individuellt också. Vi sade till pedagogerna att de gärna fick försöka peppa henne till detta, men att det absolut inte var viktigt för oss att ha ett foto på bara henne så om hon inte ville så slapp hon.

 

Kläderna var första steget. När Elisabet var liten så arbetade jag en tid som Lingon&Blåbär-konsulent (på den tiden då de fortfarande hade kläder som jag tycker är fina), och jag köpte på mig en hel del för framtiden. När en storlek är urvuxen, går jag bara ner i källaren och hämtar en kasse med nya kläder. Oerhört smidigt, förutsatt att hon vill ta dem på sig! Jag hade bespetsat mig på ett underbart set med havregul polo och tights och en vinröd plyschklänning med höstlov broderade i nerkanten. Jag presenterade idén för henne, men det där med att ha klänning också, det köpte hon inte. '

-Jag vill inte ha många kläder, sade hon bestämt.

-Klänningen och tröjan sitter nästan ihop. Det blir som en då, försökte jag, och då accepterade hon det!

Hårtvätt gick förvånansvärt smidigt trots att jag även hade i hårinpackning för att göra skatboet borstbart dagen efter.

 

En nyborstad, nyekiperad flicka gick glatt iväg till skolan på morgonen. Fotograferingen skulle vara redan halv tio, så jag höll tummarna för att hon inte skulle hinna kissa på sig innan.

Med posten kom ett inbetalningskort. Femhundra spänn skulle kalaset gå på om man nu ville ha hela paketet. Nästan så att jag hoppades att hon inte skulle vilja ta singelporträtt... Men det är klart att jag blev jätteglad när Linda sade att allt hade gått bra! Fotografen fick lov att vara snabb, Elisabet ville inte alls sitta stilla längre än de tre sekunder som det tog att räkna till tre.

 

-Vi skulle räkna till tre, och säga "apelsin", berättade hon för mig när jag hämtade henne.

-Gjorde du det då?

-Nej. Fotografen räknade till tre. Fotografen hade lampor som såg ut som paraplyn!

(Intonationen är helt omöjlig att beskriva, men tänk er att ordet "paraply" åker som en bergochdalbana så kanske ni kan föreställa er. Utdraget och loopande.)

-Hade han? Så tokigt!

-Det var en hon.

 

Gruppfotograferingen hade också gått bra. Hur resultatet blir återstår att se. Katalog känns onödigt att köpa, med alla klasser, då väntar jag hellre till nästa år då Roland går i samma skola. Gruppfoto är roligt hur Elisabet än ser ut, och blir porträttet bra så kan man köpa förstoringen, scanna in och göra småkopior själv.