cariad

Första utvecklingssamtalet i skolan. Vi fick skriva upp oss på en lista, precis som alla andra föräldrar. Bara det!

Men ändå inte som ett vanligt kvartssamtal. Skolans egen specialpedagog var närvarande, henne har vi inte träffat förut och hon undrade om det gick bra att vara med. Det gick förstås utmärkt, och efter den kvarten satt jag kvar ytterligare en timme och pratade med den här nya kontakten, medan maken gick och hämtade barnen.

 

Det är nämligen så, att trots att Elisabet enligt oss gjort enorma framsteg sedan hon började skolan, så känner sig klassrumspedagogen osäker på om hon kommer att klara en mer strikt skolsituation nästa höst, med bänkar och mer organisation. Därmed inte sagt att de inte vill ha henne kvar, de vill göra allt som står i deras makt för att ge Elisabet förutsättningar för att klara det. Alla era tankar och böner som jag bad om i våras slog in, Elisabet och vi har omgivits med rätt människor. Men även om alla gör sitt bästa, så behöver vi ha en plan B, En specialskola i rockärmen om det inte skulle fungera.

 

Det här såg jag inte komma. Inte alls. Sedan Elisabet började skolan har hon som sagt utvecklats i en rasande takt. Hon berättar mer hemma om vad hon gör i skolan än vissa klasskamrater. Både självmant och på uppmaning. Hon är med i gruppen på ett sätt som jag upplever är mycket mer självklart än på förskolan. Ett av de vackraste foton jag någonsin sett kommer från klassens hemsida, där Elisabet lutar huvudet mot en flicka som håller i en iPad, och en annan flicka sitter tätt intill henne. En liten sammanflätad klump av tre jämnåriga flickor. En av dem har bjudit henne på kalas på lördag. Strålar av glädje på skolgården där hon skuttar omkring, ensam eller med någon kamrat. Flickorna tycker om att leka att de är hennes katter, och när de ser henne på långt håll så ropar de:

-Elisabet! Elisabet! Miau!

Då skiner min dotter upp och ropar:

-Hej mina små katter!

 

Vad händer med de här relationerna om hon flyttas?
Vad händer om hon sätts i ett klassrum med två, max tre andra autistiska barn?

 

Kanske blir det jättebra. Kanske får hon då en helt fantastisk lärare som kan lära henne -

Vad?

Vad är det som är så viktigt att hon lär sig?

Hon kan läsa flytande, hon kan addera ganska stora tal. Hon vet exakt var hon skall placera in talet 4,75 på en linje som sträcker sig mellan 0,001 och 10 000.

Det som är viktigt för mig och min man att hon lär sig, det är socialt samspel och att kommunicera med människor som ligger inom det som räknas som normalspektrat. Vi struntar fullständigt i skolans mål och läroplan och Hallands floder. Lärarna kan inte gärna strunta i det, det förstår jag ju, men... Vi vet ju att hon lär sig av att bara vara i ett klassrum. Det ser inte ut som att hon lyssnar, kanske sitter hon och pratar för sig själv.. men tro mig, hon lyssnar. Kvittot kommer. Inte när vi ber om det, men när vi minst anar det.

 

Kanske är det helt andra saker hon behöver lära sig, som hon inte kan i ett klassrum. Sådant som inte vi förstår, även om vi är hennes föräldrar. Jag kämpar för att vara ödmjuk, för att ta till sig de här vänliga pedagogernas funderingar och erfarenhet. Jag vill lyssna. Jag gör det också, men den skola de hade dragit ut information om, som förslag, är den specialskola som vi känner till och inte har något förtroende för av olika anledningar. Där tillochmed en lärare har uttalat sig som att "Jag undrar om vi egentligen hjälper de här barnen alls."

 

Även om skolverksamheten är på ett annat ställe, så skulle fritidsverksamheten kunna vara på Näraskolan, Hon skulle inte behöva förlora sina kamrater. Hur det än blir, så kommer det att lösa sig på bästa sätt för Elisabet. Det vet jag.

 

Men ändå.

 

Hade detta varit för ett par veckor sedan, så hade jag gått ifrån mötet, mitt under mötet, gått hem och lagt mig under en filt och gråtit mig blå. Tack vare allt positivt som hänt den senaste veckan, med makens nya jobb och att min bok nu idag går att köpa, och mitt ängelhalsband som jag tog på mig igen för en tid sedan, så kunde jag stanna kvar och prata länge.  Jag har några idéer, några nya strategier att prova. Blev lovad all hjälp, om vi skulle behöva, för att vi själva också måste orka.

-Du måste få vara bara mamma, sade hon.

Då kom tårarna. Bara mamma? Hur menade hon nu? Skall jag inte behöva känna mig som en usel autistmamma längre, när jag den här terminen inte har orkat fabricera pedagogiska spel och konstruerat övningstillfällen och försökt hitta någon fysisk träningsform som funkar? Är det verkligen okej att... bara vara mamma?

 

I skrivande stund rinner också tårarna, på redan saltömma påsar under ögonen. Har facebook öppet i andra fönstret, nyss gillade den tjugonde personen min statusuppdatering från klockan ett idag, att jag nu var extra lycklig. Men trots tårarna är jag extra lycklig idag. Även nu. Man kan vara ledsen och lycklig samtidigt. Jag är ledsen för att jag inte vill ens behöva fundera över en alternativ skola till Elisabet, men lycklig för att möjligheten finns, och för att det är av rätt skäl som funderingarna har väckts. För att det skall bli bäst för henne. Inte för att skolan vill bli av med henne. Tvärtom, det kostar ju en fruktansvärd massa pengar att ha henne i en specialskola, så Näraskolan vill ha tillbaka henne så snart de bedömer att det är möjligt. Insatsen kanske bara behövs en kortare tid. Om ens alls. Kanske blir det ett helt annat samtal i vår, att Elisabet har gjort sådana framsteg att de bedömer att de vill ha kvar henne.

Jag är också lycklig för att vi fick tips om en metod som jag tror kommer att vara helt perfekt för Elisabet och mig, som jag skall berätta om när jag inte är så trött som jag är nu.

 

Men lite extra energi vill jag be er om igen. Så att inte den jag byggt upp nu de senaste veckorna tar slut. Så snälla ni, blunda och tänk på mig. På oss.