Jag vet att alla har Elisabets bästa för ögonen.
Det vet jag.
Och när jag har ork, så kan jag se alla fördelar med allt, se hur bra allt kan bli, se det positiva. Är det något jag har kämpat mig till under de senaste tio åren, så är det positivt tänkande.
Så snälla ni, respektera det här inlägget för vad det är, en gråtande mamma som sitter och lämnar ut mig själv till den som nu läser, vem det än är, trött ända in i benmärgen precis just nu, men som kommer vakna imorgon med ny tillförsikt. Skriv inga kommentarer om att alla ju vill vad som är bäst, jag VET det!
Men just nu sitter jag ändå och gråter. Skulle gått och lagt mig för länge sedan men kan inte än.
Dagen har varit bra, till största delen. Hade ett mycket bra samtal med habiliteringens psykolog, gjorde en planering, talade om både vad som hände igår, vad jag önskar för framtiden och hur bra det går med stödfamiljen. Hämtade barnen, åkte och handlade och när vi skulle ställa in cykelvagnen började Roland konstra. Det var fel på än det ena och än det andra, han kunde inte gå, skulle inte ha mössa, jackan var fel, allt tjöt han för. Jag visste att så fort vi kommer upp och får av oss ytterkläderna och han får sätta sig i soffan med en film, så blir allt bra, men vägen dit var så oändlig att det slutade med att jag sjönk ihop och grät på hallgolvet medan Roland kastade skor på mig i sin tjurighet.
-Snälla Roland, kan du inte trösta mig istället för att kasta saker? bad jag.
Och det gjorde han. Förstod att nu var det faktiskt allvar, nu är mamma ledsen, så då lade han sina små armar om mig och kramade.
Jag hade haft handen på telefonen, beredd att ringa min man och be honom komma hem NU, men visste att innan han skulle hinna hem, så skulle allt ha lugnat sig, och han är i lika stort behov som jag av egentid och på fredagkvällarna är det hans tur. Hade det inte lugnat sig så hade jag ringt ändå, men nu blev det snart den där lugna filmstunden som jag visste hägrade.
Både igår och idag påminde specialpedagogen och psykologen om att om vi behöver hjälp, stöd eller någon att prata med, så finns det. Men den där omedelbara hjälpen jag behövde idag, kom hit nu snälla, den finns inte. Jag kan inte gärna begära att mina vänner skall åka ifrån sina jobb eller barn för att jag inte orkar med en trulig femåring. Okej, det var väl toppen på isberget, men ändå.
Den här hösten har varit den värsta på tio år, på grund av min egen skolsituation. Men så vände det äntligen, som jag berättade om igår. Jag var så glad. Allt gick som på räls. Planen var klar, jag skulle fortsätta med mitt ordinarie arbete samt extraarbete under våren, Roland skulle börja samma skola som Elisabet till hösten, allt var tryggt och bra.
Men som Raskens Ida sade - en sa allri räkna ut nåt.
Även om det nu blir så att Elisabet får gå kvar, eller att hon får en ny skola som blir fantastisk, så hänger det från och med nu en osäkerhet över oss.
Det känns som att hon skall ställas inför en rättegång, och att allt hon gör fram till dess vägs till hennes för- eller nackdel. Håller hon inte måttet, så skall hon dömas till exil.
Jag påminner er igen - kommentera inte detta med att så är det ju inte alls, jag måste förstå skolans perspektiv, jag måste se till vad som är bäst för Elisabet. Det gör jag. Men nu visar jag er det förtroendet att blottlägga de känslor jag har när klockan närmar sig midnatt en fredagkväll och jag har gråtit så att kinderna svider, det är inte en rationell mamma som skriver nu utan en med blödande hjärta, utan förnuft men med en brinnande önskan om att få ge mitt barn en chans till det som både jag och hennes pappa tror är rätt.
Jag gråter inte för Elisabets skull. Utan för min. Jag behövde så innerligt den här tryggheten. Jag behöver sannerligen inte många månaders osäkerhet och oro. Jag hade behövt få vara odelat glad åtminstone en liten tid till. Det har svängt upp ocn ner alldeles för mycket den här hösten. Jag vet att jag kommer orka. Men det kommer att kosta.
