När maken och jag skrev ner hur vi ville bli som föräldrar, innan vi faktiskt blev det, så gjorde vi det med inställningen att en del av det här kommer vi kanske att skratta åt och fråga oss hur vi kunde tro att detta skulle funka.
En av de saker vi skrev, var att vi aldrig skulle låta maten bli en stressfaktor eller en maktfaktor om vi på något sätt kunde påverka det.
Första åren var mat inga som helst problem. Elisabet åt nästan allt, inklusive de märkliga rörorna jag improviserade till henne. Min misstro till färdigköpt barnmat var - och är - så djup att jag har gjort allting själv från grunden, tillochmed välling, en väldigt god päronvälling som jag gladeligen drack upp själv om inte flickan ville ha.
Sedan kom Roland. Han ville inte alls sitta vid matbordet. Han ville sitta PÅ bordet och kasta mat på oss och på golvet. Så det där med att skapa en lugn och trevlig atmosfär vid ätandet så att barnen då kommer att tycka att det är jättemysigt med middagsstunden, det rasade fullständigt med honom. Lösningen blev att han fick sitta i sin favoritfåtölj och titta på en film medan han åt, det var enda sättet att få i honom någonting. För det där med att barn äter när de är hungriga, det kanske är sant för somliga eller i extremfall, men orkar jag se mitt redan alldeles för tunna barn med en vilja långt starkare än min svälta sig? Och därmed bli på ett förfärligt humör som går ut över allt och alla?
Elisabet hakade på, och ville nu också sitta i vardagsrummet och äta. Hon ville göra det lillebror gjorde. Samtidigt krympte hennes matrepertoar, eftersom lillebrors också var så begränsad. Idag har hon önskekost i skolan där de ska se till att det finns åtminstone något varje dag som hon kan tänkas äta. Det vill säga, ris, pasta, pannkakor eller blodpudding. Vissa grönsaker går också bra, och knäckebröd. Ibland fallerar det, och säkert finns det någon okunnig person som muttrar över bortskämda ungar, men det struntar jag fullkomligt i.
Matsituationen hemma är inte alls vad jag önskar. Men den är inget stressmoment. De äter, och får vitamintabletter, och är friska. Alltså får det vara bra med det.
Läkaren frågade i fredags om vi ville tala med en dietist. Aldrig, sade jag. Nu har jag inte träffat så många dietister, men tillräckligt många personer som arbetar med hälsa för att få känslan av att de flesta är frukostreligiösa. Frukosten är Så Viktig, dagens viktigaste mål, man får INTE hoppa över den, och att vi vuxna påstår att vi inte kan äta frukost, det är bara påhitt, det är bara en vanesak och äter man inte frukost, ja, då skall man skämmas. Typ.
Mina barn äter sällan frukost. Jag erbjuder dem varje dag, och ibland slinker det ner en risifrutti eller några klunkar milkshake med banan, eller kanske en bit macka, men långt ifrån alltid. Hade någon på förskola eller skola sagt till att de verkar trötta eller griniga eller just hungriga så hade vi lagt ner lite mer krut på det, men att vi inte gör det beror på att vi själva inte äter frukost. Varför min man inte gör det får han svara på, men jag har ett mycket gott skäl.
Jag får ont i magen.
Så fruktansvärt ont, att mina klasskamrater till slut skickade iväg mig till en läkare som gjorde en mycket obehaglig undersökning, som inte visade något särskilt.
När jag flyttade hemifrån och hade en annan dygnsrytm eftersom föreläsningarna inte började så tidigt som skolan hade gjort, så blev allt så oerhört mycket bättre. Men så fort jag skulle upp tidigt och försökte äta, så var det där igen. Då insåg jag verkligen att min kropp behöver komma igång ordentligt innan jag kan äta. Om jag gör en frukostmacka och äter när jag väl kommit till jobbet nuförtiden, så går det bra, men jag kan helt enkelt inte äta tidigt. En vanesak? Dra åt skogen, alla snusförnuftiga frukostreligiösa! I tolv år åt jag frukost varenda skoldag, jag tänkte inte ens tanken på att låta bli för det var ju så förfärligt viktigt. Hade jag bara förstått, så hade många, många timmars plågor kunnat undvikas.
Alltså pressar inte jag mina barn. De får äta om de vill. På morgonen är det fruktstund och lunchen ligger tidigt.
Nu är klockan halv tio på förmiddagen. Jag har varit vaken i två timmar, gått med dottern till skolan och dragit sonen på pulka till dagis i den nyfallna snön medan han sjöng "Ja se det snöar!" och känt glädje över hur ljust allt blir med snö. Kroppen är igång, och nu är jag hungrig, så nu skall jag gå och äta frukost!