cariad

I tisdags var det Näraskolans kväll, där alla klasser höll i olika aktiviteter, eller hade försäljning av kakor, växter, loppisgrejer och annat. Vädret var fint och skolgården full av folk! Vi träffade många blivande skolkamrater, och det blev små spontana föräldramöten lite här och där.
Inne i matsalen var det café, där jag hade tänkt att jag och Elisabet skulle göra två flickor från dagis och deras föräldrar sällskap. Men det tyckte inte Elisabet. När jag kom med kakfaten, så hade hon gått ut.
-Elisabet ville visst inte vara inne, sade jag.
-Varför inte? frågade den ena flickan.
-Jag vet inte. Ibland är det svårt att veta vad hon vill, eller hur?
-Jaa. Men Elisabet är så snäll!
-Ja, det är hon! fyllde den andra flickan i.
-Och lugn!
-Ja! Hon är det lugnaste barnet på hela avdelningen!

En sådan kommentar hade kunnat vara oroväckande. Ett barn som hela dagarna tittar in i en vägg är ju också lugnt. Men jag vet vad de menar, och hela mitt hjärta värms. Elisabet är lugn på sitt sätt. Iakttar, är med på ett hörn när hon vill, sitter för sig själv när hon känner för det. Lugn på ett harmoniskt sätt.

Det känns så bra att andra barn uppskattar det!