cariad

För två veckor sedan när jag lämnade barnen på dagis, stod jag kvar och pratade en stund med en av de pedagogerna som Elisabet verkar tycka mest om. Vi pratade lite allmänt om Elisabet och hennes utveckling, och så frågade hon:
-Har ni någon kontaktfamilj nu?
Jag svarade att nej, vi har inte känt något behov av det, och att det så här långt nästan skulle bli en större belastning att vara utan henne, med lillebror som skulle sakna henne.
-Vad synd, jag hade tänkt fråga om vi fick låna henne!
Jag blev alldeles stum.
-Menar du allvar?
-Ja. Vi har varit kontaktfamilj tidigare, åt en flicka som har flyttat, och jag vill inte släppa Elisabet nu när hon börjar skolan.
Då fick jag tårar i ögonen. Kan man få en finare kommentar?
-Vi skall absolut tänka över det, svarade jag.
-Ja, gör det! Och även om det inte blir så, så vill jag gärna få träffa henne ibland ändå.

Väl hemma ringde jag genast maken, som var på stan. Måste ju berätta genast! Han höll med om att det lät som en mycket bra idé. Vi hade inte sökt en kontaktfamilj själva, för vårt eget behov, men nu när det dyker upp en fantastisk människa som så ödmjukt frågar om hennes familj får låna vårt barn, då kommer saken i ett helt annat ljus! Någon hon redan känner och tycker om, någon som har två lite äldre flickor som skulle kunna bli förebilder för henne. Och, chansen att fokusera lite mer på Roland. Även när jag granskar mig själv, kan jag än så länge inte tycka att han har fått stå åt sidan för Elisabets särart. Vi låter ingenting hindra oss, vi gör det vi vill, tar bara med lite extrakläder för eventuella olyckor. Han tycker inte - än så länge - att hon är jobbig, utan saknar henne när vi gör saker på varsitt håll med barnen. Kanske kommer det att ändras, kanske inte, men hur eller hur så känns det som rätt tid att utmana Elisabet lite mer. Ge henne lite större vyer.

Habiliteringen tyckte också att det var ett bra förslag, så då kontaktade jag kommunen och bad om ett samtal med en biståndshandläggare. En sådan skulle ha kontaktat oss nu i veckan, vilket inte har hänt, men jag ger det några dagar till innan jag påminner. Sedan skall det förstås till utredningar och beslut. Men ändå, bollen är i rullning!

Häromdagen berättade pedagogen att hon tagit upp med sin familj att det eventuellt kommer en ny flicka till dem ibland.
-Är det hon som tycker så mycket om katter? frågade ena dottern entusiastiskt - och började genast sy en katt till Elisabet!

Vet ni, just nu känns allt så bra! Det känns som att vi har lagt ut en massa räls, både mentala och fysiska, iochmed diverse ansökningar och möten och samtal och planeringar kring både vår egen framtid och Elisabets. Nu är det bara att åka med en tid.

Och jag vet att alla era tankar som jag bad om, att rätt människor skulle komma i Elisabets väg, har påverkat hur bra allt känns. Tack!