Avlastning
Ibland är ordförsköning bara löjligt i mina öron. Som att städare uppgraderas till lokalvårdare, lokalvårdare till hygientekniker. Men ibland är ord väldigt laddade. Som avlastning.
Många föräldrar till funktionshindrade barn avsäger sig all hjälp, och säger bestämt ifrån att de tänker klara av det själva. En del klarar det alldeles utmärkt, andra dukar under. Och jag undrar om det är ordet i sig som är alltför laddat? Avlastning? Det antyder att ens barn är en last, en tyngd som vi behöver tillfällig befrielse ifrån.
Elisabet är ingen last. Ingen tyngd. Och just nu är det ärligt talat fyraåringens humör som gör att jag var i stort behov av den långhelg ensam i Göteborg som jag just kommit hem ifrån. Men en paus, det behöver jag då och då. Få rensa huvudet. Få vila ifrån att tvätta kissiga byxor, och från den ständiga kampen för att kunna behålla en samtalstråd lite, lite längre. Men avlastning? Nej, det ordet ryggar jag också för.
Nu är vi ändå inne i processen om att söka kontaktfamilj för Elisabet. Men hela den historien är så vacker, att den förtjänar ett eget inlägg!
Men att tolka in last i avlastning och att lasten skulle vara barnet, är inte det ungefär samma som försköningarna du inledde med att hänvisa till? Jag har behov av avlastning och det handlar om att JAG inte orkar riktigt fullt ut, och det vägrar jag skämmas för eller låta koppas till mitt barns egenskaper. Om du behöver vila handlar det ju om DIN ork, inte om något som innehåller en värdering av barnet, tänker jag. Att ta ansvar för sin ork är en av de allra viktigaste områdena som förälder till vilket barn som helst och i vilken familjemiljö som helst, tycker jag. Tycker du gör rätt som skapar förutsättning för avlastning, lycka till! Ser fram emot at tläsa om kontaktfamiljen!
Jodå, vi vet nog alla vad avlastning egentligen innebär, och för vems skull det är. Men det ÄR ett starkt ord. Kanske har jag helt fel i att just ordet avskräcker andra. Men kanske inte.
