cariad

Strax före eftermiddagsfikat i måndags satt barnen och ritade på Elisabets avdelning. Hon sög på en tuschpenna - giftfri, men väldigt grön! Tänder, läppar, tunga, runt munnen... Allt var grönt, och hon blev otröstlig! Personalen gjorde så gott de kunde med att tvätta, och försökte övertyga henne om att äta lite så skulle nog det gröna gå bort. Men när hon tog en tugga av smörgåsen så blev den grön! Nya tårar! Och för att försäkra sig om eländet, så sträckte hon ut tungan så långt hon kunde då och då. Jodå, grön!

Alla försökte trösta. Barnen stod omkring henne.
"Var inte ledsen, Elisabet! Det är inget farligt!"

En timme var hon förtvivlad, sedan lyckades de lugna ner henne så pass att de kunde gå ut. Där fanns en massa snö, som Elisabet smaskade i sig - och se! Det gröna försvann!
Medan jag stod där och pratade med pedagogen om detta, så lufsade Elisabet fram på sitt eget lite klumpiga men ack så charmiga sätt och sträckte fram tungan till henne.
"Nu är jag inte grön längre!" konstaterade hon förnöjt.

När vi kom hem pratade vi lite om det här.
"Vad hände?" ville jag veta.
"Jag drack pennsaft."
"Och vad hände då?"
"Då blev jag ledsen. Jätteledsen"!
Så härmade hon ledsen med ansiktsuttrycket.
"Så här!"

Men glad var hon. Och kunde prata om sina känslor. Berätta vad som hänt. Härma ansiktsuttryck. Släppa, och gå vidare.

"Nu har hon nog lärt sig att inte göra så mer", tror en del.

Tillåt mig tvivla.
Men färgen var i alla fall inte giftig.