cariad

Det är ett bra ord för att beskriva hur jag känner kring bokprojektet.

När jag började fundera på att skriva själv, så hade jag målsättningen att vara en motvikt till alla de problemtyngda böcker som skrivits. Det blir nog lätt så, att det är i sorgen som behovet av att få berätta tar avstamp. Alla har rätt till sina känslor och uttrycksmedel, Att jag ville berätta om min glädje betyder inte att jag vill förringa någon annans sorg, men jag behövde få berätta att man kan känna så här också. Det var mitt ursprungliga mål, att bara få berätta om hur spännande jag tyckte att allt är, blandat med jobbiga stunder javisst, men i grunden en positiv upplevelse.

 

När boken väl fanns i handeln, drog jag igång reklamkampanjen, utan att egentligen reflektera över det jag hade skrivit. Men reaktionerna har överraskat mig. Faktiskt. Det som fascinerar mig mest är att se hur en person börjar bläddra i boken (varför börjar så många titta mitt i? jag har skrivit den för att läsas från början, faktiskt!) och helt sjunka in i den. Tre gånger har jag bevittnat detta, hur någon som bara skulle kika lite har fastnat. Jag skulle vilja se med deras nya ögon - vad är det jag har skrivit egentligen? Jag har fått så, så mycket fina ord från medföräldrar, vänner, bekanta och personer jag knappt känner. Tänkvärt, säger de. Tack, säger jag!

 

Men det som överraskade mig mest, är hur pedagogsidan har reagerat. "Det här borde vara kurslitteratur", har flera sagt. Häromdagen fick jag ett så fint tackkort från en väninnas mamma, som utbildar skol- och förskolepersonal. En av kurserna handlar om barn som väcker tankar, och på den läser hon valda stycken ur min bok, för att visa på hur mycket autistiska barn har att ge. Jag är, ja, överväldigad!

 

Med detta väcks tankarna. Skall jag göra en ny upplaga? En som är riktad direkt till pedagoger och personal på habiliteringen, där jag går djupare in på samspelet och hur en förälder kan reagera på allt detta? Med en samarbetspartner, kanske kommunen och/eller landstinget, skulle jag kunna söka medel från någon fond, ta in en professionell redigerare och faktiskt göra en fackbok. Huvudet snurrar.

 

Och alla hjälpsamma och lojala vänner!

Tack!!!

Inte nog med att ni köper böcker till sig själva och familj och vänner, ni hjälper till att göra inköpsförslag, dela länkar, blogga och tipsa på andra sätt om boken, tar in till försäljning i egna företaget, stöttar och kommer med glada tillrop. Och delar med er så generöst av era egna kontaktnät! Jag har telefonnumret till en person på specialpedagogiska skolmyndigheten, skolans specialpedagog skall kolla lite trådar, har bollat tankar kring det här med fackutgivning, har blivit lovad redigeringsarbete och layout (mot ersättning förstås, jag tänker ju få det där bidraget från Allmäna Arvsfonden eller vad som nu passar), har fått tips på hur man gör en e-bok, och har nyss avslutat ett timslångt samtal med en trevlig journalist som jobbar både med frilans och på TV4 vars namn jag fått av en god vän, som i sin tur hade en del tankar och kontakter.

 

Överväldigad är ordet, sa Bull.