cariad

Egentligen är inte första skoldagen förrän imorgon, men jag räknar även inskolningsdagarna. Linda är tillbaka, och enligt uppgift hade allt gått bra och specialkosten var framställd, vilket den inte var igår. Potatis och fiskpanetter, inget av det äter Elisabet så det blev tre knäckemackor och lite sallad. Vi tänker inte så mycket på vad hon äter och inte, eftersom vi oftast själva äter sådant som hon gillar, men dagis hade lämnat över en lista till köket på sådant som brukar gå ner. Återigen känns det skönt att kunna dra autismkortet. Säkert finns det fler ungar som inte gillar det som serveras, och blir uppmanade att smaka ändå, men den kampen känns lite överkurs just nu för vår flickas del.

 

Våningsängen blev en succé. Rolands överslaf blev som ett extra litet rum, där de lekte med en kompis till Roland som följde med hem, och där syskonen på kvällen satt och tittade på film på iPaden tillsammans. Och jag var nästan förstummad över all plats jag plötsligt fick, efter sex år av samsovning med något av eller båda barnen! Att kunna vända sig om och rätta till täcket utan att behöva se till att någon bredvid inte frös, det var lyxigt!

 

Imorgon börjar jag själv skolan igen, sista terminen på omvårdnadsprogrammet. På grund av skolbyte så måste jag då gå på lektioner varje dag, något jag inte alls ser fram emot! Mina lediga vardagar har varit så oerhört viktiga för mig. Får se hur det går.