Plötsligt inga problem...

Andras problem gör inte att mitt eget sömnbehov blir mindre. Men ibland är det nyttigt att bli påmind om hur värdefullt och ömtåligt livet är.
 
En väninna skrev i sin facebookstatus att idag skulle hennes son börjat sexårs. Den son som hon fann död i sängen en morgon innan han ens fyllt två. Som nu från sin himmel med solstrålarnas hjälp försökte torka mammas tårar på skolgården. För han finns ju där, hon är fortfarande hans mamma. Kärleken dör inte bara för att kroppen dör.
 
Just nu skulle jag vilja krama min egen sexåring.
Och jag har aldrig, aldrig någonsin, önskat att hon inte fanns, eller önskat att hon inte var min. Men en paus då och då, för att kunna vara en bra mamma åt henne, det behöver jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0