cariad

Två glada barn skuttade med en förälder var till varsitt ställe. Roland såg fram emot att få bli en stor kille på storbarns, och få leka med bästisen Lasse igen. Han möttes av ett helt uppbåd av kramande kompisar, berättade maken! Förra året var han ju så ledsen när Elisabet inte längre skulle gå på samma avdelning, men i år hade han helt klart för sig hur det skulle bli.

Elisabet lekte för sig själv på skolgården innan klockan ringde och det var dags att gå in. Utan protester tog hon på sig de inneskor som hon dittills vägrat att ens prova, och följde så tryggt med den nya resursen in i klassrummet. Idag skulle de bara vara där i en timme, så matsalen var återigen fylld av väntande föräldrar.

Allt hade gått bra. Inte helt oväntat ville Elisabet sitta i soffan, men pedagogerna kände ändå att hon var intresserad av vad som hände, och nog hade kunnat övertalas att vara med men de ville inte gå för hårt fram första dagen.

Det som värmde mitt hjärta mest var när två flickor från dagisgruppen förkunnade:

-Det här är vår kompis Elisabet. Hon är jättesnäll!

Redan första dagen markerades alltså att Elisabet är en del av den här gruppen, att hon har vänner och är omtyckt för den hon är!

 

Efter att ha lekt en stund på skolgården följde hon med pappa ner på stan för att välja ut en ryggsäck, medan jag hade inskolningssamtal. Den lilla ryggsäck som vi fick med någon bokklubb för flera år sedan, som jag tänkt kunde passa, den var för liten för att innehålla den plastficka med informationsblad som vi anmodades packa ner. Nya gummistövlar fick hon också välja, då hennes gamla är utnötta.

 

Roland hade haft en väldigt rolig dag han också. Han hade fått överta storasysters hylla i kapprummet. Elisabet följde med för att hämta honom, och sprang genast till vinbärsbuskarna för att se om där fanns något kvar att smaska i sig. Sedan gjorde vi en utflykt till torpet och hälsade på fåren, och i skrivande stund mumsar de middag. Tror inte att det blir så svårt att få dem i säng vid åtta idag!