cariad

Igår var min väninna Karin och hennes dotter på besök över middag och efterrätt. De bor lite norrut och vi ses inte särskilt ofta. Karin och jag har setts ett par gånger på tu man hand, men Elisabet har de inte träffat sedan innan Roland föddes, och honom alltså inte alls.

Att se Karin och Elisabet tillsammans var en ren fröjd. Karin skojade lite försiktigt med henne, och det uppstod verkligen en ljuv melodi där. I soffan kröp Elisabet tätt intill henne, lät sig kittlas, fanns nära.

När de skulle gå, så följde vi dem till dörren, och Elisabet sade vänligt:

-Jag vill att du skall stanna kvar här.

Min älskade unge!

Det blir definitivt en resa norrut så snart som möjligt!