cariad

För att ge Elisabet lite mer tid att ta in hela idén med att börja skolan till hösten, så skall vi låta henne besöka Näraskolan några extra gånger utöver dem som förskolan redan har planerat in. Idag var första tillfället. Kvart i tio var vi på skolgården, så att hon fick känna på den stämningen lite innan det var dags att gå in. Hon sprang omkring i allt vidare cirklar, och tog då och då en liten trygghetspaus hos mig.

Några barn kände igen mig från tiden då de gick på samma förskola som mina barn.
-Är det inte du som brukade jaga oss? undrade en lite försiktigt.
-Jo, det stämmer, svarade jag.
-Pussgumman! Henrik, Henrik, titta, pussgumman är här! Jaga oss!
Och det gjorde jag med liv och lust. Det visade sig att dessa pojkar går i just den klassen som vi skulle besöka, så det var en bra uppvärming.

När fröken ringde i en liten klocka, så var det dags att gå in. Det sade jag till Elisabet, som lydigt ställde sig på led, och gick in och klädde av sig helt utan uppmaning tillsammans med de andra barnen. Hon gick in i klassrummet, men ville helst inte sitta i samlingsringen.
-Jag vill inte sjunga! Jag vill inte leka lekar!
-Det behöver du inte, lugnade jag. Du kan sitta här i mitt knä.
Det gick hon med på. Sedan fann hon en soffa i ett hörn och där lade hon sig. Det är ju så hon tar in alla nya situationer, om vi går på kalas eller hälsar på hos någon hon inte känner - hon hittar en vrå, är fullkomligt nöjd i den och tar så in omgivningarna i sitt eget tempo.
Jag satte mig bredvid henne, och efter en liten stund kom den pojke som vi var där för att besöka, han som flyttade över till skolan i januari från Elisabets förskolegrupp. Helt självmant satte han sig bredvid henne med en bok, och såg riktigt glad ut.  En lång stund satt jag där med de båda, tittade i flera böcker, läste högt, pratade lite. Och de båda pedagogerna kom och bekantade sig lite med Elisabet.

När det var lunchdags, så tänkte jag att vi provar det här också, om inte annat så för att ta några fotografier att prata om under sommaren. Elisabet var helt med på noterna. Tvättade händerna, ställde sig i kö, ville inte ta mat själv men satte sig så ordentligt på den anvisade stolen och åt upp både en och två portioner. Väntade tills man fick gå ifrån bordet. Den pedagog som kommer att ha henne i höst, frågade om jag trodde att Elisabet skulle behöva lite mer lugn och ro vid maten, om hon behövde sitta bakom en av de skärmar som stod uppställda. Jag sade att jag tror att hon har förmågan att finna lugnet i sig själv, men att de fick prova att se.

Efter lunchen var det rast. Då lekte hon helt på egen hand, utan att behöva tanka trygghet hos mig. När hon gick för långt bort, kom ett par flickor som hon träffat i klassrummet fram och förklarade att så långt bort får man inte gå när man är i sexårs. Det accepterade Elisabet och gick tillbaka - en kort stund, innan hon gick iväg igen.

En assistent måste hon ha. Helt klart. Och det skall ordnas, det sade rektorn som jag växlade några ord med i matsalen. Först måste det till några möten, och det kan inte ske förrän i slutet av maj eller början av juni och det känns kanske lite tight, men huvudsaken är att det ordnas.

När hon fått leka en stund, frågade jag henne om hon ville leka mer ute eller gå hem.
-Gå hem! svarade hon bestämt, och jag höll med om att det nog var en lagom dos. Så får vi vara kvar en längre stund nästa gång.

Vi vet att Elisabet kommer att få gå i det här klassrummet, tillsammans med ett helt gäng från hennes förskolegrupp, och tillsammans med den här pojken som kommer att gå ytterligare ett år i förskoleklass. Förutom mina egna, förstås, så är han banne mig den finaste unge jag någonsin träffat på!