cariad

I fredags hade jag besök av ett par bekanta, som följde med och hämtade barnen på dagis. Vi lekte ute en stund, och den ena, en ung man, fann raka vägen till Elisabets hjärta. Rolands också, men att se Elisabet jaga honom, ta tag i hans hand och springa iväg, det var så starkt att jag fick ta tag i ett träd en stund.

En del föräldrar till funktionshindrade barn vill gärna tro att de är de enda som kan ta hand om sina barn, att det bara är de som verkligen förstår dem. Kanske är det en sorts bakvänd tröst i en svår situation, att "jag är åtminstone oumbärlig". De talar om exakt hur man måste bete sig mot barnen, om de nu behöver lämna dem ifrån sig, och glömmer då att även funktionshindrade barn beter sig annorlunda när personkemin ändrar sig.

På ett sätt är jag lite ängslig när det gäller mina barn. Jag vill inte vara alltför långt ifrån dem. Och med det menar jag att jag vill kunna ta mig till dem samma dag om det händer något. Har inga som helst problem med att vara uppe i Härjedalen en vecka medan de är nere i Småland, men att åka till Budapest med maken, som vi egentligen vill, det tar emot när det kommer till planering.

Men att lämna dem i en annan människas vård, någon jag litar på, det främjar alla. Jag får en paus och kan ladda batterierna, Elisabet lär sig skapa nya relationer och fler människor får möjlighet att njuta av hennes sällskap.