cariad

Ett av målen vi satte upp med habiliteringen, är att Elisabet skall kunna svara på frågor. Ikväll övade vi på det med ett spel, hela familjen. Vi tog en Trivial Pursuit-spelplan, inte den klassiska utan en modell med sex steg mellan varje tårtbit, och täta genvägar till tårtbitarna. Rutorna mellan tårtbitarna var i sex olika färger, och hamnade man på en sådan så hittade jag eller maken på en fråga som handlade om den färgen, eller något som börjar på samma bokstav som färgen. Till exempel:


* Vilken Barba är blå?
* Säg en frukt som är orange!
* Vad kan man äta som är grönt?
* Vem heter något som börjar på bokstaven B?

På tårtbitarna fick de en lite "svårare" fråga. Då drog vi ett kort ur kortleken med djuren, och frågade något om det. Svarade de rätt (vilket de oftast gjorde, vi anpassade förstås frågorna) så fick de ett bokstavskex istället för en plasttårtbit.

Det hela var mycket trevligt! Elisabet ville inte alls svara på frågor som hade något med namn att göra, men annars var hon helt med på vilken frukt som är sur och gul, och gav både hasselnötter och ekollon som svar på vilka två saker ekorren kan äta. Ekorren kan alltså äta två saker! Bara det är ju ett enormt framsteg! Hon slog så ordentligt med tärningen och flyttade sin spelpjäs rätt antal steg.

Tidigare på dagen tittade vi i en bok utan text, som är rikt illustrerad med många detaljer. Senast vi tittade i den var nog ett halvår sedan, då var de inte så intresserade men idag plockade jag fram den igen.
-Det är Missan! utropade Elisabet förtjust och pekade på en kattmamma.
-Ja, just det, svarade jag. Och vad heter de tre små kattungarna?
Det hade jag helt glömt bort, men kanske kom hon ihåg vad vi sade för så länge sedan?
-Trisse, Trasse och Trusse! hävdade hon bestämt.
Visst var det så, det mindes jag nu.
Hon tittade länge i boken och kommenterade vad som hände.

Minnet är det inget fel på.
När hon var ett och ett halvt, så var vi på grillfest med föräldragruppen. Hon var förtjust i en av familjernas hund, så pass att vi till slut måste stoppa henne. "Hunden måste vara ifred!" Sedan pratade vi inte mer om det.
Drygt ett år senare satte jag fast telefonsladden längs golvet, så att inte den då glatt kravlande Roland skulle slita loss den. Elisabet undrade vad jag gjorde, och jag förklarade att telefonsladden måste få vara ifred. Då sade hon:
-Precis som hunden måste ifred!