cariad

Igår kväll var jag ensam med barnen. Roland somnade redan klockan sju i fåtöljen, så jag stoppade honom i säng. Sist det hände så hoppades jag få en stund ensam med Elisabet, men då ville hon också lägga sig och låg sedan och snackade i flera timmar innan hon somnade.

Men igår lyckades jag fånga upp henne. Vi låg på madrassen i kammaren och kramades, pratade och busade. Ett av målen vi satte upp tillsammans med habiliteringen i tisdags, är att försöka lära henne att svara på personliga frågor. Där krånglar det. Hon vill inte svara på något om förskolan, vad hon gjort, ätit, vilka barn som går där, ingenting utom den där unika ordväxlingen vi hade efter första dagen. Nu har jag kommit på ett sätt att locka svar ur henne - jag kittlar henne! Hon älskar att bli kittlad. Jag säger:
-Om du svarar på mina frågor, så kittlar jag dig. Går det en flicka som heter Ronja på ditt dagis?
-Ja!
(Jag kittlar)
-Går det en pojke som heter Alex på ditt dagis?
-Nej!
(Jag kittlar, för jag vet att det också stämmer.)
-Vad har du ätit idag?
(Tankepaus)
-Ris!
(Jag kittlar)
-Vad mer?
-Smörgås!
(Jag kittlar)
-Vad har du druckit?
-Vatten!
(Jag kittlar)
-Vad kan man mer välja på, om man inte vill dricka vatten?
-Mjölk!
(Jag kittlar)
-Vem har du lekt med?
-Ingen!
(Jag kittlar inte)
-Jag vet att du har lekt med någon.
-Katterna! Jag har bara lekt med mina katter.
-Men jag såg att du lekte med Roland ute när jag kom. Har du lekt med Roland idag på dagis?
-Jaa!
(Jag kittlar)


Så långt går det bra, men ber jag om ett namn så är det tvärstopp. Hon vägrar att svara på vad någon heter, utom hon själv. Hon slänger sig med hela ansiktet ner i kudden, hon slingrar sig, säger att hon inte vill svara, ylar. Igår tryckte jag inte så hårt på den biten, utan nöjde mig med att hon gav mig så många svar. Inga automatiska jag-säger-något-så-att-mamma-blir-nöjd-svar, för hon svarar olika på vad hon har ätit olika dagar.

Vi pratade också om naturbehoven. Jag har äntligen accepterat att det är så här, att vi får bära med oss minst tre omgångar smutsbyxor varje dag från dagis. Av någon anledning har hon börjat läcka kiss också, det började hon med under sommaren. Att jag har accepterat betyder inte att vi har resignerat, men det innebär att jag inte längre blir arg, ledsen, trött, besviken eller uppgiven. Jag orkar inte det längre. Tänker bara att jaha, här är tre påsar idag. Tänker när jag skrubbar bajs att å, vilken tur att hon sover på nätterna!
 Väl hemma provar vi en ny strategi som vi kom på av en slump - när hon inte har underbyxor eller byxor på sig, så går hon själv till toaletten och kissar. Alltså får hon gå med rumpan bar hemma under en period, så får vi se vad som händer.´
Nå, vi låg och kramades och pratade, och jag sade:
-Vet du vad du kan göra? När du känner att det snart kommer kiss eller bajs, så kan du kniiiipa! Sedan gå till toaletten.
Så knep jag ihop rumpan på henne under gos och skoj.
Å vad hon tyckte det var roligt! Det lekte vi med en lång stund. Mitt i leken gick hon och kissade på eget initiativ, men ville att jag skulle följa med henne. Sedan lekte vi en lång stund med mitt psalterium:

Spelade, pratade om tonerna, pratade om vilja djur och personer som började på tonernas bokstäver. E för Elisabet förstås!

När vi lekt färdigt, hade maken kommit hem. Elisabet styrde för sig själv i kammaren, och gick efter en stund in på toaletten. Pappa följde efter - och hon bajsade. Sedan lade hon sig i sängen och somnade så gott.

Jag älskar verkligen båda mina barn. Jag älskar samspelet dem emellan. Jag älskar att ligga i en busig hög på sängen med båda två. Och jag älskar de här stunderna när jag kan ge dem min odelade uppmärksamhet, en i taget. Den här kvällen omgärdades av en nästan magisk stämning.

Elisabet och jag.