Sherborne och lekgrupp

Imorse åkte hela familjen till habiliteringen för att få lära oss några sherborneövningar av sjukgymnasten. Maken var ledig, och vi tänkte att det är bra att Roland också får vara med eftersom han också kommer att bli involverad. Barnen hade kul i gymnastiksalen, och åtminstone Roland hängde med på några av övningarna. Det blir nog bra. Vi cyklade dit, Roland i barnsadel och Elisabet på tandemcykeln. Hon sitter och sjunger och tycker verkligen om att cykla!

Efter träffen åkte vi till dagis med barnen, sedan hem till studierna. Har tenta i medicinsk grundkurs på fredag, och det känns inte alls som att jag har tillräckligt grepp om de 450 informationsspäckade sidorna. Sade till maken att han nog måste påminna mig om kvällens information om lekgruppen som vi är inbjudna till på habiliteringen. Har för mycket i huvudet som det är - en inbokad sak per dag kan jag hålla rätt på, men kvällsaktiviteter är det värre med.

Mycket riktigt. Klockan halv sju frågade maken vilken tid jag skulle vara där.
-Exakt nu, morrade jag och kastade mig på cykeln. Hann tänka tanken på att strunta i det, men jag visste att Elisabets resurs skulle vara där, och Roland hade varit på sitt gnällhumör hela eftermiddagen så det var faktiskt ganska skönt att få lämna hemmet en stund.

Ända tills jag satte mig i salen, en kvart försenad med andan i halsen.

De sade inget fel alls, de som höll i informationen. Inget otäckt eller dumt. Ändå smög sig den där obehagskänslan in och spred sig genom hela kroppen. Lite flashback från förra höstens "första steget"-kurs, men något annat också, något som jag inte förstår mig på. Jag försöker rannsaka mig själv, försöker sätta fingret på känslorna men det går inte riktigt. Det är bara obehagligt och sorgligt, jag vill bara därifrån. Vad gör jag här, tänker jag.

Mitt barn är i den salen inte en levande unge av kött och blod, hon är ett problem som skall lösas med en powerpointpresentation.

Ni behöver inte tala om för mig att det här ju är för att hjälpa henne och alla andra. Det vet jag. Jag tänker absolut gå på den här lekgruppen, det blir säkert bra. Och mycket av det som sades är bra för förskolan att anamma. Men för mig fungerar det inte. Trots att vi hämtar barnen jämförelsevis tidigt från förskolan, oftast vid tre, så är det vardagsbestyr som måste hinnas med. Vi går och handlar, försöker vara ute om vädret är fint, när vi kommer hem är det så gott som alltid smutstvätt från dagis att ta hand om, och det blir så gott som alltid mer att skrubba under kvällen. Tvätta, hänga, plocka undan. Laga mat, ta hand om allt kring det. Försöka röja undan i hemmet så att vi överhuvudtaget kan fungera. Tänka på en massa annat kring Elisabet, och ägna uppmärksamhet åt Roland också med bus, gos och läsning. Och det viktigaste i detta - se till att jag själv får luft! Jag måste det, annars kan jag inte ge något alls till mina barn.

Det är klart att jag leker med mina barn. Men det blir spontan lek, utan pedagogiska baktankar men där jag ändå försöker utmana Elisabet och sträcka ut hennes gränser. Att ha inplanerad lektid med strukturerade lekar enligt ett visst mönster skulle stressa ihjäl mig. Jag tog inte ens med mig pappret med hemläxan, där vi skulle planera, iaktta och allt vad det var kring en viss leksituation. Lek är väldigt viktigt, men om inte leken får vara spontan i vårt hem, så finns risken för att det blir som med bajssituationen i våras när det började gå bra. Så fort Elisabet kände att hon var observerad, så gick det åt skogen.

Konstaterar igen att när jag är med min dotter, eller har möten med de på habiliteringen som koncentrerar sig på bara oss, så känner jag mig som världens bästa mamma. När jag är i storgrupp, så känns det som att jag fuskar, inte följer reglerna. Som om jag blir instängd i en mörk cell och inte får luft. Som om jag är med i någon bisarr variant av Lyxfällan, där någon har rätt att ta ifrån mig mitt barn om jag inte sköter mig enligt deras regler. Försvarsmekanismerna går på högvarv, ingen skall få ta mitt barn ifrån mig!

Nåväl. Imorse träffade vi den unga psykologen som arbetar med Elisabet, i väntrummet när vi skulle till sjukgymnasten. Elisabet blev så glad! Busade med gosekatten som skulle smaska på henne, hoppade och studsade kring henne. Psykologen blev alldeles rörd. I den stunden måste hon ha känt att hon gör ett bra jobb!

Kommentarer
Postat av: Christina

Du behöver faktiskt inte gå på de där träffarna. Du gör alldeles tillräckligt för Elisabet ändå.

2011-10-24 @ 23:51:45
Postat av: Elisabets mamma

Jag vet att jag inte måste, men jag tänker att det kan vara bra för Elisabet att gå på de där lekträffarna och träffa andra barn som är speciella. Och jag trodde verkligen inte att jag skulle reagera så starkt på en helt vanlig infoträff!

Själva lekgruppen blir annorlunda, det är mindre grupper och en massa barn med. Inga läskiga powerpointpresentationer.

2011-10-25 @ 09:51:11
URL: http://cariad.blogg.se/
Postat av: Christina

Gå på lekgruppsträffarna om ni båda trivs där, men sätt en tydlig gräns för vad du räknar som din uppgift. Och där ingår inte saker som får dig att må dåligt (om du nu inte har en mycket bra orsak att göra det i alla fall).

2011-10-29 @ 14:39:48
Postat av: Anna

Karin! Jag tycker du gör helt rätt som tar din magkänsla på allvar, gör egna bedömningar och vågar gå din egen väg. Vill bara säga fortsätt! Och glöm det där att du skulle "fuska" - du gör ju helt rätt i att ta de delar som du känner tillför något. Många program och kurser utgår från en slags "one-size-fits-all" grundtanke. Det funkar inte när det handlar om människor.

KRAM

2011-11-02 @ 20:01:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0