cariad

Som vårdnadshavare - till vilken varelse det än kan vara som vi valt att ta ansvar för, djur eller människa - så har man i mina ögon ett ansvar som överskuggar alla andra i livet:

Vi måste orka vara närvarande.

Om den orken tryter, så är det vårt ansvar att fundera på varför, och göra så gott vi kan för att åtgärda det.

Jag ser det som det här med syrgasen på flygplan. Sätt först på din egen mask, innan du hjälper ditt barn. Om inte du får syre, så har du inga möjligheter att hjälpa ditt barn överhuvudtaget.

Själv är jag känslig för stress. Jag mår fysiskt dåligt. Magen sätts helt ur spel, jag mår illa, blir kall och tung i kroppen, och trög i huvudet. När jag i vanliga fall utan att fundera över det kan plocka upp både strumpan och leksaken från golvet och lägga dem där de skall vara, kan jag i stressat tillstånd känna att två saker är övermäktigt. Möjligen kan jag klara av en i taget. För varje gång jag når detta tillstånd, krävs det mindre för att jag skall hamna där nästa gång. Jag vet det och försöker vara lyhörd, och efter förra höstens överlastning så har jag varit mycket försiktig.

Sista tiden har det emellertid blivit för mycket, i kombination med störd sömn vilket troligen är största boven i dramat. Jag har inte orkat vara närvarande med mina barn på det sättet jag vill. Visst har jag funnits där, jag har läst böcker och lekt och gjort övningar, men varit så innerligt trött att jag längtat till sängdags redan när jag hämtat från dagis. Måndagen, då barnen hade höstlovsledig, var den längsta i mitt liv kändes det som. Kroppen var som en betongklump efter en sömnfattig jobbhelg. Roland och pappa var på stan, Elisabet ville vara hemma och skulle nog varit fullt nöjd med att bara sitta inne, men det var ett sådant strålande väder att jag mentalt inte klarade det som kroppen behövde. Min själ behövde komma ut i solen, så vi gick ut och plockade slånbär en stund.

På tisdagkvällen skrek hela kroppen att den inte ville gå till jobbet dagen efter. Inte. Redan där borde jag ha lyssnat, men ärligt talat har jag väldigt sällan lust att gå upp strax efter fem på morgonen för ett dygnslångt arbetspass. Det brukar dock gå bra väl jag har kommit upp, så att sjukskriva mig för att jag inte ville gå till jobbet kändes inte aktuellt. Och första timmarna gick bra. Sedan kom de smygande, de fysiska symptomen. Magknip, illamående, kyla i framför allt händerna.

Då hade jag två val. Antingen tänka att äsch, det här klarar jag, jag är ju faktiskt ledig i fyra dagar sedan. Eller: Nödbroms. Nu!

För jag visste - om jag tvingar mig vidare, så får jag betala dyrt. Då blir de där fyra lediga dagarna inte en tid av avkopplande vila, utan livsnödvändig vila som kanske inte räcker. Men med nödbromsen skulle det troligen räcka med vila och mörk choklad för att driva bort den värsta tröttheten.

Gudskelov har jag aldrig varit belastad av någon sorts duktighetssyndrom, eller överdriven pliktkänsla. Med överdriven menar jag, att om jag är sjuk, så pressar jag mig inte utöver det jag orkar, utan då är jag hemma. Jag är inte oumbärlig, någon annan kan ta över mina uppgifter även om det blir bökigt. I längden förlorar alla på så kallad sjuknärvaro, det har forskats om detta och de som jobbar trots att de är sjuka har ändå fler sjukfrånvarodagar.

Alltså drog jag i nödbromsen. Sade till min chef att nu börjar jag känna mig dålig. Hans artonåriga dotter hoppar in då och då, och hon lovade att ta natten om jag orkade jobba till dess? Det gjorde jag, bara tanken på att få åka hem med 21-tåget och få sova hemma bromsade illamåendet.

Känslan av att komma hem, få prata i lugn och ro med min man en stund i soffan och sedan krypa ner bredvid min sovande son, den var bästa tänkbara medicin. På torsdagen hade barnen sovmorgon och skulle inte börja dagis förrän vid tio, och jag hade en underbar morgon med Elisabet där vi satt tätt intill varandra i soffan och löste korsord. Där i soffan stannade jag sedan, åt mörk choklad, tittade på TV, läste, pratade med maken som var ledig. Hämtade barnen, medan mannen åkte till stan för att uträtta några ärenden för min räkning, och lekte en lång stund med dem ute. Närvarande. Rafsade ihop en stor lövhög, hoppade i den, täckte Roland med löv, skrattade. Vilade mentalt. På kvällen hade vi också en lång mysstund, där jag gjorde diverse övningar med Elisabet under lek och lugn. Läste böcker med båda barnen, kramades, existerade med dem. 

Återigen är jag nöjd med våra val i livet. Vi har ingen dyr villa eller bil som kostar pengar, så sjukfrånvaro får inga större följder för vår ekonomi. Jag kan bromsa utan dåligt samvete - och hade jag dåligt samvete, så skulle det inte heller bli någon vila. Dåligt samvete, det skulle jag ha om jag prioriterade något annat än att göra det som är bäst för mina barn, och därmed bäst för mig.

Jag kan inte alltid råda över de situationer som gör att jag hamnar ur balans. Jag tar det så försiktigt jag kan, men sömnsituationen på jobbet kan jag inte göra något åt. Däremot kan jag ta ansvar för hur jag reagerar när symptomen väl kommer.