cariad

Det här skrev jag när Elisabet var fem månader:

Den lysande - när hon vaknar på morgonen och får syn på mig eller sin pappa ler hon med hela kroppen. Ögonen blir som små halvmånespringor som det bara strålar lycka ur, och munnen går från öra till öra. Ibland räcker inte det, utan hon måste ropa till lite också för att riktigt understryka hur lycklig hon är.

Den hungriga - när jag lägger henne till bröstet och hon hänfört fixerar det med blicken så att ögonen nästan går i kors innan hon gapar stort och hugger in

Den fascinerat koncentrerade - när hon undersöker olika saker med blick och händer (innan det åker in i munnen)
Den totalt oskyldiga - vadå sprutt i brallan? Jag? Vet jag inget om!

Den helt tomma - Vem är du? Dig har jag aldrig sett i hela mitt liv!

Den småolyckliga - när något är lite jobbigt, som när hon tröttnat på att ligga på mage

Den störtolyckliga - ser man egentligen inte så mycket av, eftersom hon kniper ihop ögonen då

Den trötta - då blicken är alldeles stilla och lugn och ögonen lite rödkantade

Den överjordiska - när hon precis har vaknat har hon ofta en djupt allvarlig blick, som om hon varit i en helt annan värld och ännu inte kommit tillbaka

Den forskande - när hon ser en rakt in i ögonen och verkar begrunda något stort

Den allmänt glada - när hon ligger och leker eller småsnackar eller bara är med

Den tröstsökande - när hon är ledsen och plötsligt får ett finger att suga på, och hela ansiktet slätas ut

Den förväntansfulla - när vi sagt något skojigt ljud som hon skrattat åt, och helt uppenbart väntar på att vi skall säga det igen

Den lite överraskat anklagande - om hon har fått smaka något från min tallrik och följer skeden med blicken och upptäcker att nästa tugga hamnar i min egen mun

Den igenkännande - när hon efter en stunds allvarlig granskning inser att hon känner igen någon, eller bara gillar någon ändå, spricker upp i ett leende

Den tveksamma - när hon får någorlunda fast mat i munnen, första tuggan (de andra kastar hon sig glupskt över)