Maj 2008
Läser på facebook om ett par vänners barn, som lärt sig känna igen några bokstäver. Det är ett stort framsteg, alltid roligt när skriften landar!
Elisabet kunde, som jag har berättat, alla bokstäver ruskigt tidigt. Stora och lilla alfabetet kunde hon när hon var ett och ett halvt. Då tyckte jag nästan att det var lite obehagligt, men någon påpekade för mig att det ju inte var konstigare att hon kände igen en bild av ett A, än att hon kunde peka på en bild av en katt. Bokstäver var det som intresserade henne allra mest under en lång tid. Vi lekte med bokstäver, skrev massor, skrev listor med bokstäver och skrev djur och människor som började på respektive bokstav. På kvällarna låg vi och pratade om djur, och hon hade full koll på allt från A för antilop till Ö för ödla. Inklusive cikador, quaggor och wallabys.
Här bjuder jag på ett dagboksinlägg från ett annat forum, från maj 2008:
Elisabet älskar bokstaven A, i alla former som man kan ha i handen. Till min nya scrapbook-hobby har jag köpt ett stämpelalfabete som hon gillar att leka med, och den första bokstav hon letar rätt på är A. Den är numera så nött att jag hittar den genom att leta efter den som är svart, utan en vit bokstav på ovansidan. Jag har försökt intressera henne för ett procenttecken eller något annat som jag inte använder lika ofta, men det går absolut inte. ”Vill HA lilla A!”
Jag har också en påse med små metallbokstäver, en knapp centimeter höga. Dem gillar hon också att leka med, och letar genast rätt på minst ett A att ha i handen medan hon leker med resten.
Idag kom en rolig sak med posten, ett tårt-alfabete som man kan stansa ut bokstäver i marsipan med. Det går förstås lika bra att göra kakor med dem, även om det blir riktigt pyttiga små kakor. Gissa vem som omedelbart norpade åt sig bokstaven A! Vi hjälptes åt att ”stämpla” bokstäver, men A var för värdefullt för att stämpla. Jag visste ju att A skulle gå hem även i kakform, så jag gjorde en massa H och vred till dem lite så att det blev A av dem. Men jag fick skynda mig på att grädda dem, för så fort hon såg att jag gjort A:n så ville hon bums äta upp dem!
Undrar varifrån denna kärlek till bokstaven kommer. Hennes namn börjar visserligen på A (nutida anmärkning: Elisabet är hennes mellannamn, jag använder det här för att hålla henne aningens mer anonym) men det är inget vi har tryckt särskit hårt på. Roligt är det i alla fall, men lite opraktiskt när jag själv behöver bokstaven. Nu har det, efter flera månaders lek, försvunnit två bokstavsstämplar som jag ännu inte lyckats hitta, så jag skall investera i en sats till som jag skall hålla undan från henne, så kan hon få leka med den gamla utan att jag behöver räkna in bokstäverna efter varje gång. Tyvärr går de inte att köpa styckvis, i så fall skulle hon fått en hel påse A:n!
Elisabet kunde, som jag har berättat, alla bokstäver ruskigt tidigt. Stora och lilla alfabetet kunde hon när hon var ett och ett halvt. Då tyckte jag nästan att det var lite obehagligt, men någon påpekade för mig att det ju inte var konstigare att hon kände igen en bild av ett A, än att hon kunde peka på en bild av en katt. Bokstäver var det som intresserade henne allra mest under en lång tid. Vi lekte med bokstäver, skrev massor, skrev listor med bokstäver och skrev djur och människor som började på respektive bokstav. På kvällarna låg vi och pratade om djur, och hon hade full koll på allt från A för antilop till Ö för ödla. Inklusive cikador, quaggor och wallabys.
Här bjuder jag på ett dagboksinlägg från ett annat forum, från maj 2008:
Elisabet älskar bokstaven A, i alla former som man kan ha i handen. Till min nya scrapbook-hobby har jag köpt ett stämpelalfabete som hon gillar att leka med, och den första bokstav hon letar rätt på är A. Den är numera så nött att jag hittar den genom att leta efter den som är svart, utan en vit bokstav på ovansidan. Jag har försökt intressera henne för ett procenttecken eller något annat som jag inte använder lika ofta, men det går absolut inte. ”Vill HA lilla A!”
Jag har också en påse med små metallbokstäver, en knapp centimeter höga. Dem gillar hon också att leka med, och letar genast rätt på minst ett A att ha i handen medan hon leker med resten.
Idag kom en rolig sak med posten, ett tårt-alfabete som man kan stansa ut bokstäver i marsipan med. Det går förstås lika bra att göra kakor med dem, även om det blir riktigt pyttiga små kakor. Gissa vem som omedelbart norpade åt sig bokstaven A! Vi hjälptes åt att ”stämpla” bokstäver, men A var för värdefullt för att stämpla. Jag visste ju att A skulle gå hem även i kakform, så jag gjorde en massa H och vred till dem lite så att det blev A av dem. Men jag fick skynda mig på att grädda dem, för så fort hon såg att jag gjort A:n så ville hon bums äta upp dem!
Undrar varifrån denna kärlek till bokstaven kommer. Hennes namn börjar visserligen på A (nutida anmärkning: Elisabet är hennes mellannamn, jag använder det här för att hålla henne aningens mer anonym) men det är inget vi har tryckt särskit hårt på. Roligt är det i alla fall, men lite opraktiskt när jag själv behöver bokstaven. Nu har det, efter flera månaders lek, försvunnit två bokstavsstämplar som jag ännu inte lyckats hitta, så jag skall investera i en sats till som jag skall hålla undan från henne, så kan hon få leka med den gamla utan att jag behöver räkna in bokstäverna efter varje gång. Tyvärr går de inte att köpa styckvis, i så fall skulle hon fått en hel påse A:n!
Kommentarer
Trackback
